Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Barns hjärtan är som fönster mot evigheten

Det är helt sant att våra barn är helt beroende av oss föräldrar. Men för mig fungerar det också tvärtom.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Milo och Mimmi, vår son och vår dotter i den här världen (vi har två änglabarn också) inte bara lär mig vad det innebär att vara människa dag för dag, de skänker mig en betydelse som ingen annan bekräftelse kommer i närheten av.

Mitt yrke, mina strider, mitt rykte, mitt förflutna... Allt löser upp sig och flyter bort.

Nyligen fick familjen hel dag mitt i veckan för oss själva. Våra allra dyrbaraste vardagshjältar, personalen på förskolan där våra barn går, hade planeringsdag.

Mimmi vaknar alltid först och vill, för vilken gång i ordningen jag inte ens vågar tänka på, se Smurfarna 1. Om jag i den sömndrucknes rus lyckas trycka i gång Smurfarna 2 i stället möts både jag och omständigheterna av ett beslutsamt missnöje.

Milo tassar upp strax efter. När jag sitter där i soffan med min son på ena sidan och min dotter halvsovandes mot mig på andra sidan är det ingen överdrift att säga att mitt liv känns fulländat. Jag lyssnar hur de andas, känner deras puls, stryker med handen över deras hår och sätter näsan i nacken tills det börjar kittlas.

Mina barn håller mig upprätt och värdig. Mina barn återupprättar mig i en värld av ständiga nederlag och taffliga förödmjukelser. De är bättre versioner av mig själv. De är så storslaget sällsamma, nästan som andra väsen.

Jag ser på dem som vilda fåglar, som pilar i ett koger, en pojke och en flicka som kommer tippa den här världen bort från cynismen och elakheten, mot kärleken, och mot sig själva.

En pojke och en flicka som är fria medborgare i sitt eget lilla land och som jag, med all kraft jag kan uppbringa, försöker förbereda på att de en dag kommer bli tvungna att ställa sig i passkön till det här fruktansvärt märkliga vuxenlandet vi andra härjar runt i.

Men ännu så länge lever de sina liv och lär sig om allting en timma i taget, medan vi sitter med viktiga miner och skickar varandra e-post fram och tillbaka...

Barns hjärtan är som fönster mot evigheten. De är inte unga eller små. De är tidlösa. De är fria medan vi andra är slavar under det mesta.

Vi tog buss 40 genom Stockholm och hoppade av vid Naturhistoriska Museet.

Sedan jagade vi runt bland skelett av dinosaurier och uppstoppade vargar med sylvassa tänder. I dessa ständigt uppkopplade tider av korta, digitala impulser från tusen håll och kanter, kändes det riktigt fint att få strosa runt i de stora, vackra salarna och förundras över att vargens ögon ser ut att följa ens blick när man långsamt backar ut ur rummet...

Analog underhållning mitt i den nya tiden.

Jag fick fri lejd. Jag fick en tid i deras värld. Jag fick några timmar på deras nivå och jag sattes i samklang med den pojke jag själv var en gång, innan allt det här, innan allt det här sönderfallet vi kallar livet tog över och började löpa in och ut i mig som en iskall vind.

Hur är det möjligt att förbli ateist när man fått barn?

Varje mikroskopisk detalj är fulländad. In i minsta cell syns spåren av en alldeles klar och genial tanke.

Det förutbestämda som ett oerhört löfte om ett vackert och värdigt liv.

När vi gick ut sedan och tog sikte på bussplatsen smög både Milo och Mimmi upp bakom mig och tog mina händer.

Det var enkelt att se att det var de som var ute och gick med mig, inte tvärtom...