Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

"Att resa är medicin mot mörkret"

Mauro Scocco brukar ha en del sköna och luriga infall. Den här gången har han skickat en text om resandet som terapi, från en spännande sida på nätet som heter The Philosopher's Mail.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är som att få sina ögon öppnade. Att jag inte tänkt på det förut. Resandet som terapi.

Alla har vi en inre längtan att utvecklas som människor, bli lugnare, ärligare, mindre småsinta. Vi vet innerst inne vilka defekter som hindrar oss från att blomma och utvecklas. När vi reser startar en helig process i vårt inre. Det kanske låter lite högtravande (jag är ju det om nu någon missat det) men vi gör oss själva en stor otjänst om vi inbillar oss att livet inte är högtravande då och då.

Det är den yttre människan som sätter sig i flygstolen. Men det är den inre människan som gör resan.

Med åren, och i samma takt som vår kropp långsamt bryts ner, växer och frodas vår inre människa. Den delen av oss som strävar efter själslig och andlig utveckling. Det är en sorts växelverkan.

När vi reser frigörs den inre människan och vi får hjälp med att slipa på defekterna och lyfta förtjänsterna. När jag står på en tak- terrass hos en vän här i Rom, med bara en gata mellan mig och Peterskyrkans fantastiska kupol, kommer jag närmare mig själv. Alla futtiga små krig som fyller mitt hjärta stillar sig. Jag får hjälp av det fysiska rummet att ta itu med det som skramlar tomt i mitt inre.

Själva industrin runt resandet kan dock hindra oss från detta. Följer vi de uppspikade skyltarna är risken stor att vi hamnar i en solstol av plast på en sandstrand och enbart hemfaller åt kroppsligt välbefinnande. Inget fel i det. En del av oss reser också för att slippa gå på djupet av oss själva, men grejen är ju att även det på sitt sätt blir en sorts terapi. Allt vi gör, gör vi för vår inre människa. Den yttre är bara ett (allt fulare) skal. Ett slags skydd för själen.

Ingen har ännu skrivit en psykologisk och andlig atlas över världen.

Tänk vad häftigt det vore om vi i en bok kunde läsa om vilka platser på jorden som fungerar som bäst om vi en gång för alla bestämt oss för att ta itu med vår ilska, vår avundsjuka, vår rädsla, vårt självförakt. Det skulle fungera som en slags karta av helande för våra liv.

För egen del reser jag ju enbart till Italien och nästan alltid till Rom. Det säger säkert väldigt mycket om den rädsla för allting nytt som är en del av mig. Men den starka känslan av hemkomst vittnar också om att jag i någon mån är stämd i en tonart som lämpar sig särskilt bra här i Rom. Det finns något här som jag inte får någon annanstans. Den här andliga dimensionen av mig får sitt lystmäte här och bara här.

Det har inte bara med min tro att göra. Det har med själva livet att göra. De små detaljerna i vardagen här nere som talar rakt in i mig. Det handlar inte om att känna sig landsförvisad (även om jag är patetisk nog att känna det så) från Sverige, utan att lära sig se sig själv och sitt land i ett förlåtande ljus. Alla vet att äkta kärlek manifesteras via avstånd. Aldrig älskar jag Sverige mer än när jag återvänder från en resa. Men går det för lång tid mellan resorna smyger bymentaliteten på nästan utan att jag märker det. Jag blir sluten och enkelspårig.

Att resa är medicin mot mörkret. Det väcker en slags grundläggande värdighet hos oss. Det är som att öppna upp tillvaron mot nya gläntor. Tomas Tranströmer skriver om en av de där gläntorna, hur bara den som gått vilse kan hitta den. Så är det också med resandet. Det stärker allting av värde i oss. Att tiden går och kroppen bryts ner steg för steg, betyder plötsligt ingenting.