Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Marcus Birro: Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar,som ber dig om något

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kommer gående längs Klarabergsgatan, med Sergels torg i ryggen. Jag ska till tåget. Några få kvarter härifrån sprängde sig en man till döds. Hans sista och enda önskan var att några av oss skulle ha dött med honom.
Jag inser att jag kommer hinna slinka in en stund i Klara kyrka, sitta ner några minuter, vila med ansiktet i händerna, tända ett ljus för mina barn, för Jonna.
Vid trappan upp mot kyrkoplan ligger en rosa ryggsäck. Vid foten av trappan sitter en liten flicka i en rullstol helt själv. Hon är väldigt tunt klädd. Jag är i mina egna tankar, som man ju är. Jag är sen med nya boken, förkylningen vill inte ge med sig, kommer tåget vara i tid. Flickan är i åttaårsåldern, kanske nio.
Var är hennes föräldrar? Är hon här helt själv?

När jag ska
gå förbi henne ser hon bedjande på mig. Jag tvekar en sekund. Vill hon ha hjälp med något? Fryser hon?
Jag saktar ner stegen och hon frågar mig om jag kan hjälpa henne att få väskan, den rosa som ligger i trappan.
Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.
Men flickan talar perfekt svenska.
Jag går tillbaka ner och hämtar väskan. Den är helt tom. Jag reflekterar över det helt kort, i en enda sekund. Det är ingenting i den. Jag ger den till flickan och säger med ett litet skratt:

- Här, bäst att
du tar den innan polisen tror att det är en bomb i den...
Då inser jag att jag är lurad.
Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen.
Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom.

Jag vill inte bli sådan här. Jag vill lita på folk. Jag vill tro gott om mina medmänniskor.
Det säger också en del om desperationen i vår tid när man kan bli utsatt för något sådant här mitt på dagen, mitt i Stockholm, i lunchrusningen.
Jag vet inte om jag längre vågar vara en godhjärtad, godtrogen naiv idiot. Jag har alltid älskat Sverige för att vi är lite löjligt naiva, lite godhjärtat småpackade. Men vad handlar det här om? Är det ett uppvaknande?
Nu? Jag kommer aldrig ge en spänn till en tiggare mer. Jag kommer se mig noga om innan jag hjälper någon som ber mig om hjälp. Jag kommer framför allt aldrig mer lita på små barn i rullstolar som ber mig plocka upp deras skolväska.

Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa far-hågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar.
Vilka sorts ryggradslösa jävlar tvingar ett barn till något sådant?
Hur ska vi lyckas behålla tron på våra medmänniskor?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!