Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malin Roos

Vi måste förstå att någon tar emot hatet

Vi måste börja inse att det finns en mottagare innan det vräks ur dynga, skriver Malin Roos. Foto: Per Wissing

Han kanske var värsta rasse-nassen, vad vet jag.

Men det kändes inte så.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en helt vanlig eftermiddag på tunnelbanan, syrefattigt ändå kallt.

Varje säte är en borg med vattengrav och mur.

Bakom tidningar och tummad pocket, med lurar i öronen, sköter folk sitt, demonstrativt.

Det byts inte ord och blickar i onödan, nehej.

Så det är inte utan att det hoppas till när en man i trängseln börjar prata rakt ut:

– Vad är det för skitliv man lever? Ett jävla liv är vad det är.

Han har ett eller annat innanför västen och en turkos påse med skrammel i handen, och är det något man i synnerhet inte ägnar sin uppmärksamhet åt så är det människor med skramlande påsar.

Men då händer det, en ung man, 25-30 någonting, tittar upp och möter hans blick.

– Alltså, jag känner inte till dina problem men du andas i alla fall. Du har ett liv, var glad för det.

– Men VAD för liv? Tror du detta är så roligt.

– Det vet jag inte, men du står här, du lever.

– Ja, i och för sig... och det finns en fördel med det här livet jämfört med en vanlig Svensson. Jag kan skita i att betala räkningar, haha.

Hur märkligt det än låter, det är en fin stund.

Folk som har suttit två centimeter ovanför sitsen fäller försiktigt ner låren, andas ut, om jag inte rentav hör ett par stycken prata med varandra.

Då.

En hastig inbromsning vid Zinkensdamms station, vagnen kränger till och mannen med påsen trillar in i en person.

Jag ser inte i vem, men förstår.

– Negerjävel.

Den magiska stämningen är bruten, allt är förstört, och det är som att han känner det själv.

– Men de ska vara glada för att de får bo i Sverige... ju, det är värre i andra länder, se på Frankrike.

Längre kommer han inte, han ska av. Och det ska också den mörka kille som han just har trampat på.

Det sista jag ser när tåget lämnar perrongen är de två som står kvar, skrammelmannens arm över "negerjävelns" axlar.

Lika otäckt som det är med SD-politiker som låtsas att de inte är rasister men är brunare än bajs bara man skrapar på ytan, är folk som häver ur sig hat, utan att kanske ens mena det.

"Inte då, jag har massa kompisar som är invandrare".

Slentrian-rasismen, det subtila kvinnohatet och homofobin.

Som när operasångaren Rickard Söderberg fick ett sms där det stod "Fuck you, bögjävel" och valde att svara hataren.

"Ja, kanske det. Är du snygg? Jag har hysteriskt schema, ska det blir något fuck får vi boka tid. Puss!"

Efter en vecka nytt sms med ett "Förlåt" och en ångerfull smiley.

Fast nej, förlåt så fanken heller.

Vi måste börja inse att det finns en mottagare INNAN det vräks ur dynga.

Och att denna mottagare, är en människa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!