Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

Jag tror att alla människor är psykiskt sjuka, i olika grader

Hej, jag heter Malin och jag har en "historia av psykisk sjukdom".

Jag vet inte om det står så i mina journaler, men kanske.

Vad det skulle kunna få för konsekvenser vill jag inte tänka på.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kraschade en gång.

Hårt, hårdare än de andra gånger när livet delat ut en välplacerad dagsedel. Jag gick upp och kokade mannagrynsgröt och jobbade som vanligt, mer än vanligt.

För den som inte kände till mitt inre paniktillstånd, syntes det inte.

Jag skrek utan ljud, grät utan tårar.

Mina närmaste såg dock.

"Snälla, kan du inte åka och prata med någon", sa pappa.

Även i egen trasighet rädd att föra över oro på nära kära, så fick det bli. Jag träffade en läkare. Han skickade hem mig med en karta "Atarax" och sa "ta det här när det behövs".

Jag behövde inte vänja mig vid ångestdämpande och hade jag det, skulle jag gärna säga det.

När en annan vän gick i backen sa dennes far "sjukskriv dig två veckor, ta ut den semester du har och tjänstledigt om det behövs. SEDAN söker du hjälp".

För han var läkare och visste, att har du en gång vänt dig till psykvården så är du märkt.

Jag tänkte på det i somras med Linda-Linda. Jag och kollegan Christoffer Hjalmarsson följde under några veckor 34-åriga Linda Magnusson i hennes kamp mot cancer. Det var en helvetes strid, inte bara mot metastaser, men för att bli trodd.

Några månader innan Linda fick sitt cancerbesked gick hon igenom en separation så svår att hon under en tid var sjukskriven för depression. Jag säger inte att det var därför man inte tog hennes smärtor och oro på allvar, att det var därför man skickade henne på KBT och kurser i kroppskännedom i stället för att ge henne en röntgen och därmed upptäcka den hjärntumör som i månader fick härja fritt, men det är många hänvisningar i den 71 sidor långa läkarjournalen, till "patientens tidigare psykiska ohälsa".

Jag tänkte på det när jag träffade konstnären Anna Odell på ett event i veckan och hon berättade att försäkringsbolaget nekade att trygga henne (regissör och huvudrollsinnehavare) under inspelningen av "Återträffen" för att hon varit psykiskt sjuk, för tjugo år sedan.

Ett brutet ben läker, du kan mörda och vara fri efter tio år, men har du en gång sökt professionellt plåster för inre sår så riskerar du sämre vård, mindre pengar och skeptiskt bemötande för resten av livet.

Och så undrar man varför psykisk sjukdom är vårt största och mest nedtystade problem?

Enligt SCB lever en svensk kvinna i 83,7 år, männen till strax över 80.

Att man någon eller flera gånger under detta liv med sin beskärda del av mobbning, arbetslöshet, utbrändhet, sjukdom, skilsmässa och död, söker själavård, är väl inte konstigt.

Vet ni, jag tror att alla människor är psykiskt sjuka, i olika grader, någon gång.

Till och med de som verkar allra lyckligast och mest oberörda.

Kanske ännu mer de.