Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

Jag drömmer om
en mangel i smyg

Det här ska man tala tyst om i dag.

Men det bor en hemmafru i mig och hon drömmer om en mangel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag minns den stora tvättaredagen hos farmor.

Om det var varannan månad eller några gånger om året, jag låter det bero, men det var en hel dag i alla fall, svinotta till kväll, vigd åt ändamålet.

Tvätt.

Allt skulle med där i farmors fuktiga källare.

Sängkläder, kläder, underkläder, mattor och gardiner (gardiner! Vem har ens gardiner?)

Och när det var rent, skulle det manglas.

Den var stor som ett ånglok, tog upp halva rummet, ett dödsinjagande scharbrak med varningsblixtar och nödstopp.

Farmor som förvisso var timid värmländska hade också ensam tagit hand om fyra pojkar och lade inte fingrarna emellan:

"Åkö'lu in där - då ha'lu inga hännör kvar".

I pauserna åt vi nybakad nötsockerkaka och drack kaffe, ja inte jag då, jag fick hemlagad vinbärssaft och gnällde väl som vanligt, att hos grannarna, åh, där fick man koncentrerad apelsinjuice och SÖTLEV.

Jag tänker på det när jag läser Kristina Sandbergs triologi om Maj.

Maj som söker sig till "storstaden" Örnsköldsvik, lämnar den lilla byn för ett annat liv, men som ganska per omgående blir gravid med en äldre Tomas, och "fastnar i hemmets bojor".

Böckerna är understundom så deprimerande att man vill sätta sig under fläkten och kedjeröka, alla dessa kvinnor på 1940-50- och 60-talen som fick stänga av sina hjärtan och drömmar för att underkasta sig plikterna med hus och barn.

Men Maj såg det inte så, opåverkad av befrielserörelsen står hon i sitt i kök och finner en stolthet i att vara outstanding hemmafru.

Generationer av mödrar, mormödrar och farmödrar som slet sitt svett för ett skinande blankt hem.

Och noll kronor i pension, tack för kaffet.

Jag säger inte att jag vill tillbaka dit, aldrig, det vore att dra jämställdhetskampen 60 år tillbaka, och vem är jag?

Jag kan ensam försörja mina barn och kommer att klara mig den dag jag slutar att jobba, men ändå.

Som heltidsarbetande morsa i dag där man har prioriterat bort strykning eftersom "det blir skrynkligt ändå" och bakar bröd med samma regelbundenhet som Halleys komet, har hemlagad kalvsylta blivit en utopi (vad är det ens i kalvsylta?)

Inte för att någon förväntar det av mig.

Men för känslan av tillfredställelse, lyckan i hemlagad kalops och ett knäskurat badrumsgolv.

Tänk "dra lakan". Denna ceremoni från barndomen, två och två hand i hand.

Jag har aldrig "dragit lakan" i vuxen ålder. Den enda gången mina ungar har fått lägga sig i sträckta sängkläder var när mamma kom med arvegodset efter mormor.

Jag läser och förfäras över Majs situation men drömmer i smyg om kryddstarka gaffelkakor eller en hel dag åt bara tvätt.

Hur man än vrider och vänder på det, så är det lyx att krypa ner i nymanglat.