Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

Ett stilfullt farväl av Sara Danius

Hör Antje Jackelén berätta om Sara Danius.
Sara Danius nobelklänning är tillbaka, nu i form av en blomsterprakt med rosa och orange blad och en krage av djupröda rosor.Foto: CHRISTOFFER EDLING / CHRISTOFFER EDLING
Sara Danius på Nobelfesten 10 december 2018.Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

Vid kistan står en blomsterprakt i rosa och orange som en symbol för det eko hon skapade i världen – och som kommer att leva kvar efter Sara Danius. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi pratade om klänningen. Det var några veckor efter Nobelfesten där hon dragit världens blickar åt sig med en sidenexplosion i chockrosa och orange. Hon berättade att klädskaparen Pär Engsheden hade sytt en provklänning först i ofärgad bomull, en så kallad toile och att hon hade jublat när han hittat en brandgul med särskilt fint djup i, som cognac. Hon älskade färgkombinationen. Men mest gillade hon klänningen för att den fick henne att känna sig påklädd, sa Sara Danius. Hon hade aldrig uppskattat tanken på att män kunde gå på fest i lager på lager medan kvinnor förväntades visa armar, byst, hals och axlar, ”komma en tredjedels naken”. 

Elva månader senare är den spektakulära nobelklänningen tillbaka, nu i form av en blomsterprakt med rosa och orange blad och en krage av djupröda rosor – och den står bredvid Sara Danius kista. Hälsningen sammanfattad i två ord: ”Tack Sara”. Från ”Anonyma ännu levande husmödrar i Sverige och deras anhöriga”. 

Sara Danius nobelklänning är tillbaka, nu i form av en blomsterprakt med rosa och orange blad och en krage av djupröda rosor.Foto: CHRISTOFFER EDLING / CHRISTOFFER EDLING

Knytblusar i kyrkan 

Ärkebiskop Antje Jackelén som höll i ceremonin i Storkyrkan i Stockholm meddelade att begravningen skulle präglas av högtid, skönhet och stil som Sara Danius själv – och lyfte i griftetalet hur litteraturprofessorn ”fick möjligheter och utmaningar i livet utöver det vanliga, berättade om Sara Danius reaktion när cancern kom tillbaka: ”Risken är större men rädslan är mindre”. 

Till tonerna av Frédéric Chopins Sorgmarsch ringlade kända och okända i Storkyrkan och fyllde kyrkbänkarna för att ta farväl. 

Många knytblusar. Mest kvinnor i alla åldrar. 

Författaren Agneta Pleijel hade samma dag inlett en minnestext i Dagens Nyheter med att berätta om hur hon fick ett brev från Sara Danius med inbjudan till en middag. I Svenska Dagbladet beskrev författaren Tove Folkesson hur också hon fått ett brev med guldkant på, och på Instagram berättade tv-profilen Malou von Sivers att de meddelanden hon fick avslutades med emojin av en röd klacksko.

Modig med integritet

Jag fick också brev av Sara Danius, handskrivna och digitala och till mig skrev hon oftast under med ”Ciao, sd”. Det gjorde hon också när vi sågs för vad som skulle bli den sista intervjun. 

”Vi ses på något trevligt ställe där finns gott te. Tre stolar måste det väl bli, så att Gittan får plats också? Ciao, Sara”. 

”Gittan P Jönsson” från Skåne, hennes alter ego som träffande sammanfattar en kvinna som bejakade alla sidor av sin personlighet. Sylvass, rolig och modig men med en enorm integritet. Chockrosa och cognac. 

När Sara Danius hade utsetts till ständig sekreterare i Svenska Akademien 2015 och tagit över stol nummer sju efter Knut Ahnlund, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf, utsågs hon till Årets Kvinna av Expressen. Posten i ett litterärt etablissemang som när det instiftades 1786 presenterats som ”Ett Samhälle av Aderton Svenska Herrar och Män” gjorde Sara Danius till en av världens viktigaste – och det var också det jag läste upp när jag åkte till börshuset i Gamla stan för att dela ut löpsedeln och blomsterbuketten: ”Sara Danius krossar glastaket i en av världens mest inflytelserika lärdomsinstitutioner och blir en av världens mäktigaste kulturkvinnor”. 

Inte för att på endaste vis ta ner den fina utmärkelse där jag själv varit med i juryn under många år, men vi hade aldrig varken förr eller senare varit med om en Årets kvinna som börjat gråta av stolthet. 

Sara Danius kallade titeln för en ”hedersutnämning” och sa att hon skulle fira med att köpa en slagborr. 

Blev mer feminist 

När vi träffades innan jul förra året var Sara Danius inte längre bara första kvinna att bekläda Akademiens stoltaste befattning, hon blev den första ständiga sekreteraren som tvingades bort från ämbetet. Hon satt tyst en lång stund innan hon formulerade de senaste månadernas stålbad: ”Sanden ryker, kaktusarna som skakar när hästarna rider fram. Horisonten är lång, till synes oändlig. Man rider alltid mot solnedgången. Men samtidigt är det laglöst land”. 

Hon medgav att hon inte hade tackat ja om hon vetat hur det skulle sluta men sa också att turerna hade fört gott med sig. Hon hävdade att hon var mer feminist nu än när hon klivit in i De aderton och att hon i en mening fick en dröm uppfylld - ett faktum som också Antje Jackelén betonade vid begravningen: Att Sara Danius fick vara med och bidra till något som var större än hon själv. 

”Jag har bidragit till att belysa kvinnosaken och värdet av anständighet. Jag är inte ensam men jag är en av dem som har gjort det”, sa Sara Danius vid vårt möte och konstaterade att det alls inte var något dumt öde. 

Knytblusmanifestationen i Gamla Stan lockade många i april 2018.Foto: FREDRIK PERSSON / TT NYHETSBYRÅN

Jag frågade om hon upplevde att hon hade tagit en kula för kvinnosaken och då log hon: ”Jag ser det inte som att jag dog för kvinnosaken om det är det du menar. Jag ser det som att jag gjorde vad jag anser är rätt och självklart”. 

Hade hon köpt någon slagborr förresten?

Sara Danius lutade sig ner under bordet och plockade fram en anteckningsbok ur  Prada-väskan, skrev med svart bläck och strök under två gånger: ”Slagborr”. 

Vi återkom till klänningen. Pratade om reaktionerna som hade blivit och hur någon skrivit på Twitter: ”Ni feminister brukar klaga på manspread, men Sara Danius klänning tar upp tre stolar”. Sara Danius berättade att Nobelstiftelsens vd tagit den svällande klänningen från det skämtsamma hållet och tackat henne för att den dolde att han hade tappat en knapp i sina byxor och lade till: ”Folk får tycka vad de vill. Det bjuder jag på. Snarare tycker jag att fler kvinnor borde ta ut svängarna och ta mer plats”. 

Sara Danius är borta men bilden av en sidenexplosion bland tillknäppta frackar lever kvar och framför allt budskapet: kvinnor borde ta mer plats. 

Vi glömmer inte knytblusupproret. Hur kvinnor talade och blev hörda och hur hon från sin både hyllade och utsatta position stod rak i ryggen för jämställdheten.

I både kollektivets vrål och i det lilla. 

Chockrosa och cognac.