Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Var är den europeiska ryggraden mot Madrid?

Polisen spärrar av en av röstlokalerna i Barcelona. Foto: ANDREU DALMAUS / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

PARIS. Jag är orolig för att situationen urartar i ett spanskt inbördeskrig, sa Daniel Cohn-Bendit, en av ledarna för studentrevolten i Paris i maj 1968 till fransk radio, häromdagen. I dag är den före detta EU-parlamentarikern en av de som fruktar att utvecklingen i Katalonien kan gå över styr. Han om någon är expert på kravaller och social oro.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är alltid farligt att använda historieböckerna som facit på framtiden. Kortversionen av historieböckerna i fallet Katalonien lyder så här: 1934 utropade Katalonien sin självständighet. Den lokala polisen Mossos d'Esquadra vägrade lyda order från centralregeringen. Regeringen i Madrid kontrade med att skicka armén. Två år senare var inbördeskriget att faktum. Resten är väl känt: fascism, Franco och Guernica.

I dag är situationen lyckligtvis annorlunda. 

Ja, den relativt svaga centralregeringen under Mariano Rajoy slår på stora pukor med nationalistiska tongångar. Premiärministern hoppas vinna poäng på sin yttersta höger. Kryptofascister vädrar morgonluft. 

Mot premiärministern står kompromisslösa självständighetsivrare som inte vill erkänna beslut från landets högsta domstol och konstitution. Om inte lagen respekteras, vad återstår då?, kan man fråga sig. Kaos och blod är det snabba svaret.

 

Situationen i Katalonien handlar mycket om pengar. Det är på sätt och vis ett efterskalv i kölvattnet av finanskrisen 2008. På få ställen i Europa satte finanskrisen solidaritet och samhörighet på så hårda prov som i Spanien. Varför ska socialbidragstagare i Sevilla och korrupta politiker i Madrid ta sig för av katalanernas surt förvärvade euromynt, resonerar många.

Allt detta är om inte naturliga, så i alla fall förutsägbara, reaktioner. Den verkliga skandalen i krisen ligger inte i Madrid eller i Barcelona. Den finns i Bryssel och i 26 andra europeiska huvudstäder. Var är den europeiska medlingen? Var är ryggraden mot Madrid?

I torsdags efterlyste Barcelonas borgmästare Ada Colau i the Guardian just en sådan medling. 

 

Colau är ingen vild självständighetsivrare. Men hon förstår att centralregeringens tuffa politik har blivit en fabrik för masstillverkning av nya separatister.

Receptet på en lösning är ingen raketvetenskap: ett par år av schackrande om budget, om hur och om vilka som ska få rösta i en folkomröstning. Sen bestämma vilka gränser man talar om? Vidare: förtydliga EU:s position som i dag står på en så kallad Prodidoktrin (att ingen utbrytarstat kan räkna med automatiskt EU-medlemskap).

Därefter folkomrösta lugnt och sansat. Mitt stalltips är att bara 44.7 procent skulle rösta för självständighet under de omständigheterna. Som i Skottland 2014.

Men om inte EU inleder en medling nu, i morgon bitti, ja då vete sjutton var det här dramat kan sluta?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!