Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Tragiken tycks inte ha något slut

USA:s invandringspolitik har väckt massiva protester. Foto: WILFREDO LEE / AP TT NYHETSBYRÅN

PARIS. Luften var kvav, fuktig och präglades av röken från avgasröret. Vi reste i en lastbil i natten på Honduras landsbygd med öppna dörrar. Grusvägen lystes upp av bilarnas ljus. Det skumpade och dånade. Kring ett snabbt hoprafsat bohag satt två hela familjer på flykt. Unga kvinnor och barn som knappt hade några ord kvar. Männen och en äldre son hade vi alla sett för sista gången inte ens ett dygn innan, sönderskjutna med flera kulhål i ansiktet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På altanen framför huset där hela familjen bodde. Barnen fick svabba blodet från sina föräldrar så att de kunde komma i väg snabbt. Förövarna riskerade komma tillbaka vilken timme som helst. 

Det äldsta barnet, Huber, en 19-årig pojke körde nu sin mördade pappas lastbil för första gången.

”De kan vara mördare och tjuvar och så mycket mer”, sa president Donald Trump om de latinamerikaner som tar sig över gränsen häromdagen. De som nu separeras från sina barn och sätts i burar i USA, liknande de man har djur i. 

Trump har tusen gånger rätt i det han säger. Speciellt i att de kan vara så mycket mer!

– Jag vill bort! Bort härifrån! Kan ni hjälpa oss ut ur det här landet, vädjade Glenda Piñeda till oss, hulkande av gråt och tystnade efter det nekande svaret. Hon tryckte sin fyraåriga dotter Naomi mot bröstet.

Nej, det kunde vi inte. Allt fotograf Niclas Hammarström och jag kunde göra var att sitta där med dem. Försöka vara värdiga familjens förtroende att ta oss med på en liten del av deras resa genom den latinamerikanska verklighetens mörkaste sidor.

Jag vet inte hur många traumatiserade barn vi har träffat under våra resor till Latinamerika.

Deras huvuden fungerar inte som våra barns huvuden. Deras huvuden går på högvarv.

Kenneth Miller, en barnpsykolog som arbetar för hjälporganisationen War Child (som för övrigt gör ett fantastiskt jobb) hade en träffande beskrivning:

– Det är lite som i krigszoner. En sak som krig gör med barn är att de känner sig hotade hela tiden. Det gör dem oförmögna att slappna av. Jag brukar likna det vid att leva i ett hus där inbrottslarmet tjuter hela tiden – oavsett om en tjuv håller på att tränga sig in eller inte, sa Kenneth Miller.

Gemensamt har de med sina föräldrar att de vill fly ut ur huset. Bort från droggängens rekrytering, bort från deras hänsynslösa utpressning och bort från en brutal korruption. I Acapulco i Mexiko träffade vi överlevande som var tvungna att skaffa falska intyg på att deras halshuggna pappor egentligen dött av hjärtattack. Annars skulle myndigheterna pressa dem på pengar för obduktionen och andra förevändningar.

Riktningen för att fly huset ligger alltid åt samma håll: norrut, på den andra sidan Rio Grande.

Den nya nolltoleransen ska få en avskräckande effekt på migranterna, hoppas Trumps administration. Av-skräck-ande.

Säger man så vet man inte i vilken skräck miljoner av dem redan lever i. 

Det är troligt att tusentals fler barn nu kommer att hämna i händerna på människosmugglarna vid gränsen. En barnvänligare behandling får man leta efter.

Tragiken tycks inte ha något slut.