Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Falkehed

När skräcken slår
till är vi alla lika

PARIS. Det finns inget, verkligen inget, vackert med terror.

Däremot finns något stilla rörande i insikten hur lika vi är när skräcken slår till oavsett kultur eller plats på jorden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag glömmer aldrig mitt första attentat. Brandmannen hade damm och smuts i ansiktet. Bilvraket intill hade blodspår på den buckliga dörren. Några tiotal meter därifrån låg en terrorist kvarlevor. I bårhuset låg ett fyrtiotal offer. Det var i Kirkuk i Irak, 2013. I en annan värld och tid:

– Jag har hållit på med det här i trettio år i Kirkuk. Det enda jag kan säga är att jag vänjer mig aldrig, sade brandmannen. Han var trött. Trött och avgrundsdjupt sorgsen.

Jag har sedan det mötet tillbringat ganska många arbetstimmar kring olika attentat i Nice, i London, i Kabul, i Istanbul… Det känns som om listan aldrig tar slut. Alla har varit olika. Men den gnagande oron har alltid funnits där: när blir det Sveriges tur?

Nu står vi där.

Min telefon ringer oupphörligt när jag skriver det här. Som för så många andra. Det finns så mycket igenkänning i varje situation. Hur vi kastar oss över våra telefoner. Snabbt tvingas vi till att göra någon form av djurisk hierarki. Vem är viktigast i våra liv? Den frågan besvaras oftast utan att ens ställas när vi ringer våra närmaste familjemedlemmar. Sedan ritar vi upp våra liv i allt större och större ringar.

På sjukhusen jobbar personalen oftast utan att tänka på törst och värkande leder. De går som många på adrenalin och desperation.

 

LÄS MER: Lastbil har kört in i folkmassa i Stockholm

 

I medierna räknas dödssiffror upp. Men de skadade kommer ofta i skuggan. Britterna talar ”livsförändrande skador”. Bakom det uttrycket döljer sig söndertrasade liv i rullstol, med kisspåse eller som vakten vid Stade de France utanför Paris: helt sömnlösa nätter att uppleva en situation om och om igen.

Drömmar om kärlek, promenader och karriärer som trasats sönder i en explosion eller under ett däck.

Oavsett om det är i Kabul, Stockholm eller i Paris följs det av frågorna. Anhöriga som undrar vad som hade hänt om de inte hade ringt den där telefonen? Blev någon röjd? Skulle jag själv ha gjort det där ärendet?

Därefter kommer behovet av samlas kring blommor, bilder och dikter som skriker ut vår ilska, sorg eller vanmakt vare sig det är i London eller i Istanbul. Eller bara sitta hemma inlindad med en kopp te, gärna med vänner och familj. Titta på tv:n och försöka förstå det irrationella.

Några dagar efter attacken kommer den känsliga perioden. Det är då som vi försöker hitta syndabockar i alla steg. Det ger oss en känsla av att förstå det ofattbara. Hur kunde lastbilen i Nice komma ända fram till folkmassan? Varför fanns det inga hinder mellan fordonet och julmarknaden i Berlin? Vi vill gärna övertyga oss om att om vi bara hittar felen så kommer det inte att hända igen.

Det är i det här skedet som unkna instinkter börjar komma upp. Jag tänker på fransyskan i Nice som förlorade sin mamma i attentatet. Hon var av nordafrikanskt påbrå och blev kallad terrorist av en sur man på gatan. Hon förklarade då vad som hade hänt hennes mamma.

– Så bra då. Då blev det en färre, svarade mannen.

Oavsett var i världen terrorn slår så finns det alltid de som redan är förblindade av hat innan olyckan kommer. För de andra blir olyckan en smärtsam påminnelse om hur vi alla hör samman. På gott och ont. Oavsett stad vi bor i.