Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

May föll på sin övertro och brist på ödmjukhet

LONDON. Det sitter i deras ryggmärg, djupt ned i deras DNA-massa: politikerna lär sig aldrig. 

Den konservativa premiärministern Theresa May föll på sin övertro och i slutändan på hennes brist på ödmjukhet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur räknedosorna än snurrar under natten och morgonen efter att det här har skrivits så är det tydligt att valet inte blev den solklara bulldozer som skulle krossa all konkurrens på vägen. Labour skulle slängas på soptippen för bättre begagnad bråte och de andra partierna skulle på sin höjd få några platser i parlamentets hejarklack. Så var det tänkt.

Av de första resultaten att döma blev det inte en segerparad för de konservativa. Snarare något som mer liknar en lerig reträttmarsch på den ryska tundran. Under natten försökte konservativ press i det Förenade kungadömet trösta sig med att ett parti som det nordirländska Sinn Fein inte heller denna gång skulle använda sig av sin handfull mandat. 

Kort sagt, att när solen går upp över Thamesfloden skulle de konservativa ändå klara sig med en hårsmån till en egen majoritet. Kanske blir det än värre och det regerande partiet förlorar sin egen majoritet.

Att behöva rädda makten med hjälp av långbänkande med et bångstyrigt stödparti är inte en succé.

 

Så såg det inte ut i april när premiärministern utlöste valet. Den luttrade 60-åriga politikern Theresa May var då övertygad om att hennes tid hade kommit efter årtionden av nit och slit i politiken i andras tjänst. 

Därför valde hon att profilera valrörelsen som något av en omröstning kring hennes starka nävar i en kommande förhandling om utträde ur EU. 

Men väljare är inte bara otacksamma varelser. De är dessutom oberäkneliga. De har sina egna liv och problem. Därför kom en rad andra frågor upp som inte riktigt stämde in i Theresa Mays världsbild och prioriteringar. Sjukvård, demensskatter och tågtrafik var inte vad Theresa May hade planerat att prata om. Väljarna skulle ju rösta om vilken handfast politiker hon var. När hon stack ut hakan mot vidriga terrorister rotade motståndarna fram tidigare nedskärningar inom poliskåren.

Till Theresa Mays försvar måste man säga att hon inte är ensam om att överskatta sin egen popularitet och känsla för politiska vindar. Hon ersatte en David Cameron som gjorde en missbedömning i Brexitomrösting. Den har redan har gått till skolböckerna för politiska kardinalmisstag. 

Nu krävs det en spektakulär vändning under natten för att Theresa May ska kunna höra annat än ljudet av knivar som slipas inom och utanför partiet.

The Suns förstasida på fredagen.

Å andra sidan är det lyckligt att politikerna ofta saknar den ödmjukhet som finns i större utsträckning bland deras väljare. En politiker ska ha övertro på sig själv. Det ingår i uppdraget. 

Om inte en politisk ledare tror på sin egen oövervinnerlighet hur ska hen i så fall få med sig partikamrater, gräsrötter och väljare?

Att syssla med politik går ut på att övertyga andra om något som de ofta tvivlar på. Om politiker inte trodde på sig själva med en dåres envishet så hade inte mycket blivit uträttat i världen.

Så låt oss hålla oss för skratt vem solen än skiner på. 

Hur många av oss icke-politiker skulle våga utsätta oss för något liknande?