Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Magnus Falkehed

Ingen kommer vinna – därför kan man lyckas

Säkerhetsexperten om Putins drag: ”Kanske börjar backa ut försiktigt”.
Ukrainsk delegation anländer till samtalen.
Foto: ILKER ERAY/GOCHERIMAGERY/SHUTTERSTOCK / ILKER ERAY/GOCHERIMAGERY/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Fredssamtalen i Turkiet.
Foto: SPUTNIK/ABACA / STELLA PICTURES/SPUTNIK/ABACA

PARIS. FN:s generalsekreterare António Guterres säger att kriget i Ukraina inte kan skapa någon vinnare. Samma sak gäller för fredsförhandlingarna som inleddes under tisdagen i Turkiet.

Just därför kan de lyckas, men troligen inte innan kriget har borrat ned sig något djupare i helvetets källarplan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Utmaningen som de ukrainska fredsförhandlarna står inför i Turkiet är gigantisk. För det första ska de förhandla med parter vars mandat är oklart. I Vladimir Putins tyranni är det diktatorn som alltid kommer att ha det sista ordet – och det ordet kan ha olika innebörd beroende på vilken sida av sängen som den ryska presidenten vaknar på.

Som förhandlare är det också ett problem när man ska utbyta löften med en part som har upphöjt lögnen till statsskick.

De ukrainska förhoppningarna på någon form av långsiktig säkerhetsgaranti är därför inte en lyx eller en nyck att vilja vara med i exklusiv klubb. Att låta angriparen garantera säkerheten är helt enkelt inte hållbart.

De senaste uppmaningarna om att de ukrainska delegaterna ska vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder för att inte bli förgiftade under fredsförhandlingarna säger något om nivån av förtroendet.

Så frostig har troligen inte en fredsförhandling varit sedan Attila Hunnerns dagar – och då hade ändå Attila rykte om sig att vara en enträgen förhandlare.

Det är intressant att parterna möts i just Turkiet. President Recep Erdogan är mer insatt i regionens styrkeförhållanden än vad till exempel Vatikanens medlare är.

Turkiet har inget intresse av att Svarta havet en dag blir en permanent oroshärd – eller än värre: ett ryskt innanhav. En sådan situation skulle bära med sig fröna till ett möjligt storkrig och mardrömsscenario där Natomedlemmen och den regionala stormakten Turkiet sitter på låset och nycklarna till Svarta havet i form av Bosporen.

Samtidigt så är Turkiets president van att förhandla – mer eller mindre öppet – med Putin om allt från Syrien till Libyens framtid.

Men den här gången handlar det inte om några från Moskva avlägsna sandiga länder, utan indirekt även om Putins personliga framtid som Rysslands president.

Så frågan är alltså hur man ska kunna ge angriparen något utan att ha gett upp? Och tvärtom: hur angriparen ska kunna säga att han har fått något, trots att han står tomhänt?

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har vid flera tillfällen upprepat att han inte tänker ge en kvadratmeter av sitt land till Ryssland. Samtidigt öppnar han för att Ukraina i närtid inte tänker försöka återta de landområden som Ryssland satte under sin kontroll 2014.

I klartext: kan man hitta en formulering som erkänner att Donbass, Luhansk och Krimhalvön förblir under rysk kontroll så länge som Putin är vid makten, utan att Ukraina formellt erkänner det som ryskt territorium, så är ett steg taget mot vapenvila.

Hittar man därefter en lagom hycklande formulering som säger att Ukraina förblir neutralt, under tiden som landet får massiv hjälp av Väst till att rusta upp sitt flygvapen och sitt luftvärn så har ytterligare ett steg mot avsaknad av krig tagits.

Till sist, och nu börjar det bli riktigt känsligt, när man kommer in på ämnet pengar. Vem ska betala för återuppbyggnaden av Ukraina? Just det faktum att Ukraina, korruption och olika brister till trots, började utvecklas mot en frodande västerländsk ekonomi är en nagel i ögat på Ryssland. Den ligger i alla demokratiers intresse att den utvecklingen inte stoppas i grushögarna av bombade städer.

Krigsskadestånd betalas i regel av förlorare, men i den här förhandlingen bör det ju inte finnas en förlorare om båda ska skriva under något papper i slutändan?

Den moraliska kompassen pekar på att åtminstone några av de ryska oligarkerna och bankernas miljarder borde gå oavkortat till att bygga upp Ukraina. Juridiskt blir det en nöt att knäcka och politiskt öppnar det för motåtgärder i form av nationalisering av västerländska tillgångar i Ryssland.

Det här är något som omvärlden får ta tag i när vapnen väl har tystnat.

Men för att vi ska hamna där måste tyvärr båda parter känna att de står vid vägs ände.

Idag är det snarare våldet som eskalerar: i form av artilleri mot städer, men också bland enskilda soldater. Våldet har sin egen djävulska mekanik.

– Jag förstår att vi kan behöva ta krigsfångar, men helt ärligt så känner jag inte längre för det, sade en ukrainsk militär till Expressen när han blickade över högar av kroppar med döda kamrater.

Putins fantasi: Svälja Ukraina ”som en boaorm”

Katarina Engberg: ”Faran om Ukraina blir en lydstat”.

Så kontrollerar rysk tv bilden av kriget

Blockade Zelenskyjs intervju: “Allt är en stor lögn”