Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Europa har länge sopat smutsen under mattan

På morgonen för valdagen såg entrén inte ut som vanligt. Foto: Magnus Falkehed
En handling i ren desperation. Foto: Magnus Falkehed
Lisa Neubauer var en av de som ockuperade entrén. Foto: Magnus Falkehed

BRYSSEL.

18-åriga Lisa Neubauer från Düsseldorf var blek, frusen och trött i morse. Det blev aldrig någon sömn för henne – eller hennes lilla hundratal vänner från ett tiotal EU-länder. Tillsammans hade de utan att fråga om tillstånd ockuperat esplanaden framför EU-parlamentet i Bryssel. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Avsikten var att i en sista, lite desperat, kraftansträngning sätta tryck på parlamentet för att de skulle ta klimatkrisen på allvar under nästa mandatperiod.

Efter att ha lämnat över en liten skrift till talespersonen för parlamentet Jaume Duch fick ungdomarna, som långt ifrån alla är röstberättigade beskedet att de kunde stanna över natten på esplanaden. Men utan tält. 

– Det var rätt hårt, kallt och blåsigt. Jag sov ingenting, sa Lisa Neubauer under söndagsmorgonen med ett trött leende. 

Hon var i alla fall nöjd med att deras aktion hade lämnat ett mikroskopiskt spår efter sig. Löftet om att deras manifest skulle diarieföras i EU:s gigantiska paragraffabrik.

”Vi kräver att EU:s nya parlament styr Europa i rätt riktning”, står det i den lilla texten.

Därmed är allt och ingenting sagt. 

Kvar är de vuxna i plenisalen med sina tusentals rapporter och aktionsplaner.

För egentligen har det inte sagts så värst mycket mer under världshistoriens viktigaste EU-val.

Hur mycket ska det få svida i våra plånböcker för att medborgarna inte ska ta på sig gula västar och sätta sig på tvären? I EU är det bara några populister inom extremvänstern som tror att det bara är i andras plånböcker som pengarna kan hämtas.  

Men det finns en uppsjö av andra frågor vid sidan av bränsleskatter och utsläppsrättigheter som måste lösas. 

Nu. 

Det handlar om svåra frågor som kräver tillit till experter och en rejäl dos av fungerande, representativ demokrati. 

Omvärlden håller oss i ett skamgrepp

Ett exempel bland många: vill vi utveckla en hyfsat smutsig, oren gruvindustri vid låt säga Vätterns östra strand? Eller i Bergslagen? Eller i Roslagen? En utvinning som riskerar förstöra många vyer från älskade sommartorp och hus. Kanske rentav försämra grundvattnet.

Jag talar här om utvinning av sällsynta jordmetaller. Nanosmå metaller som kräver att man gräver upp ofta tusen gånger mer jord för varje mikrogram man får fram. Sverige beskrivs ibland som vaggan för de metallerna då det var svenska geologer och kemister som på 1800-talet identifierade flera sällsynta metaller.

Utan de sällsynta metallerna med exceptionella egenskaper i magnetism och annat blir det varken några elbilar, mobiltelefoner eller vindkraftverk gjorda. Återvinning kommer inte på långt när räcka till för att täcka våra behov. 

Av ren bekvämlighet (och med ett rejält mått av girighet) överlät både européer och amerikaner den produktionen till främst Kina i samma veva som de fick tillverka våra t-shirts och sneakers.

Det kallas att sopa smutsen under mattan. 

För ett årtionde sedan gav Kina världen – och speciellt Japan – skrämselhicka när de hotade att strypa tillgången sällsynta jordmetaller. I handelskriget mot USA kommer nu frågan tillbaka. 

EU fortsätter under tiden att skriva rapporter och aktionsplaner i frågan. Utan samordning på EU-nivå kan inte mycket göras här om det ska bli lönsamt och någorlunda hållbart.

Men i sak har inte mycket ändrats. Omvärlden håller oss fortfarande i ett skamgrepp.

Se där en fråga som är så jobbig att man helst inte ens vill ta till sig den. Inte svart eller vitt, utan mer av pest eller kolera.

Men så är det ju ofta att vara vuxen. 

LÄS MER: Europa går till val: Så tycker väljarna