Magnus Falkehed
Runt omkring Ukraina bunkrar Putins armé blodbanker och tunga vapen. Det är tänkbart att vi i dag beskådar årtiondets fräckaste diplomatiska pokerspel.
Men det är lika tänkbart att vi återigen står inför någonting som i går syntes helt otänkbart.
Krig i Europa.
Men vid sidan av den fascinerande aspekten på var och ens psyke som situationen innebär så tvingar det oss att damma av tankebanor som vi glömt bort eller åtminstone inte har velat befatta oss med.
Låt oss börjar med Ukraina: hur många i Väst tror på allvar att Krimhalvön en dag kommer att återgå till att bli en del av ett demokratiskt Ukraina?
Få skulle jag säga.
Därmed inte sagt att vi bör acceptera annekteringen av Krim. Men det tragiska svaret är nog att Krim inte kommer överges snabbare än till exempel Israel överger Golanhöjderna eller Marocko överger Västsahara.
För de läsare som har glömt vad Golanhöjderna och Västsahara handlar om så är det en fråga det internationella samfundets förmåga att resignera inför egenmäktiga gränsdragningar.
Den starkes penna.
Skulle det gå att lösa frågan om områdena i sydöstra Ukraina på diplomatisk väg? Säkerligen i någon form av självstyre inom ramen för något större statsbygge. Men det kräver ömsesidig förhandlings- och kompromissvilja. Den viljan lyser med sin frånvaro.
Och resten av Ukraina? Frankrikes president Emmanuel Macron fick mycket kritik när han i veckan tinade upp det kalla krigets term: ”Finlandisering” av Ukraina. Det vill säga självständighet inom ramen för självcensur och rädsla.
Så då återstår det att syna de andra möjligheterna: krig.
Putin kanske tänker sig att han – sanktioner och isolering till trots – kan ha något att vinna på det? Det har ju funkat på andra håll.
På sätt och vis handlar förtrycket i Belarus om en lydkungs krig mot det egna folket kombinerat med totalt förakt för internationell rätt. Det är inte omöjligt att diktaturen i Belarus får ryska ledare att tro att samma sak skulle kunna fungera i Ukraina efter ett blixtkrig?
Låter det galet? Eller som dystopisk science-fiction? Men det är just det som är det viktiga i dag. Vi måste börja tänka i banor som vi inte vågat göra tidigare, för att förhindra att mardrömmarna blir verklighet.
Det tankemönstret kan dras ut i en fler scenarier: hur hanterar vi ett möjligt, nytt islamistiskt kalifat i Mali när ryska legosoldater misslyckats med sin uppgift? Det är ju bara en tidsfråga innan européerna lämnar landet i deras händer. Och hur reagerar vi om Kina i morgon bitti invaderar Taiwan? Eller om Bosnien bryter samman igen?
Allt detta kan låta otänkbart, men är ändå möjligt. För det är den nya världsordningen som står på spel i dag.
Men det mest skrämmande av allt i dag är att Rysslands ledning inte heller verkar tänja sina tankebanor. Sitter det verkligen ledare i Kreml som på allvar tror att ett fullskaligt krig kan gå lika förutsägbart och snabbt som några drag på ett schackbräde?
Just i denna stund ser det så svart ut.