Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Chefskirurg och munk i helvetet

Expressens Magnus Falkehed tillsammans med Denis Mukwege. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
På fredag tilldelades Denis Mukwege Nobels fredspris. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Denis Mukwege under en operation. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Denis Mukwege har opererat tusentals kvinnor som blivit offer för grovt sexuellt våld. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

PARIS. Regnet stod som spön den dagen jag mötte Denis Mukwege. Med vattnet upp till bildörren var vi rädda för att vårt fordon skulle spolas bort från lervägen ned i ravinen i förstaden utanför Bukavu i östra Kongo DRC.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag skriver det för att ge en bild av vilken kraft det krävs för att överhuvudtaget förflytta sig i Kongos helt raserade land. För vanliga människor handlar det ofta om dagar och veckor av marsch genom djungel och över kullar. För en gruppvåldtagen kvinna med sönderskuret sköte, kanske med ett barn i famnen och fler våldtäktsmän som lurar om hörnet krävs det en styrka av nästan magiska mått att ta sig till Panzisjukhuset i Bukavu. Det är i princip det enda sjukhus som ger vård värd namnet för den här typen av skador som dessa kvinnor lider av. Inte bara för de inre organen men också i form av psykiskt stöd.

Som en hockeyspelare

Att komma innanför Panzisjukhuset murar och vakter kändes lite som att komma in i ett kvavt kloster. Gräsmattor, tystnad och sen kvinnorna. Alla dessa kvinnor som kommit långväga på leriga vägar bärandes på barn och erfarenheter som skulle kunna knäcka vem som helst.

Ute på landsbygden hade vi redan träffat flera av deras olyckssystrar.

Mukwege tog emot i sin vita läkarblus. Stor och kantig som en hockeyspelare, men en gammelfarfars varma röst. Den i dag 63-åriga chefskirurgen har outtröttligt opererat tusentals söndertrasade kvinnor som behandlats som objekt. Ibland med fara för sitt eget liv.

Uppmanas våldta sina släktingar

Trots det, eller kanske rättare på grund av det, gled han under samtalet ofta in på stora skeenden i landet hellre än på enskilda patienter. Han visste alltför väl att vad han och hans kolleger i slutändan vårdade var ett sjukt land. Ett land där barn används som vapen:

– Vissa pojkar är bara 12 år när de hjärntvättas. En dag uppmanar man den här lilla pojken att våldta sina egna släktingar innan man ger dem vapen. De här pojkarna är förövare, men de är också offer, sade han.

– Vi måste ge psykisk hjälp även åt dem. Vi måste försöka hjälpa dem också att ta sig ur det traumat, sade han.

Han talade också om de tolv- eller fjortonåriga flickor han fick ta emot, gravida med genitala delar söndertrasade. Om och om igen kom chefskirurgen in på vikten av att tänka i generationer framåt.

Jag är säker på att det är det långsiktiga, enträgna arbetet som under fredagen fick fredspriset.