Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Är vi redo att vända Afghanistan ryggen?

Räddningstjänst arbetar med att hjälpa offer för attacken i Kabul på lördagen. Foto: JAWAD JALALI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Emergencys sjukhus i Kabul som Niclas Hammarström och jag har rapporterat ifrån meddelade att de inte kunde ta emot fler offer från blodbadet på Chicken street. I skrivande stund ligger dödssiffran på 95 personer och ingen vet var det ska sluta.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En ambulans full med sprängämnen exploderade mitt i det välbevakade diplomatkvarteret.

Patienter låg då på marken utanför de vit- och rödmålade väggarna i Emergencys sjukhus. Jag tänker på hur deras personal känner sig, de som vecka efter vecka får ta emot sönderlästade människor.

Tragedin i Afghanistan har gjort sjukhusets team till några av världens skickligaste traumaläkare.

En skadad man plåstras om på sjukhus efter självmordsbombarens dåd i Kabul den 27 januari. Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN

En annan reaktion var också att lokalisera var bomben briserat: hur nära den svenska ambassaden var det? Alldeles intill visar det sig. Ett stenkast från hotellet där vi brukade bo också, alltid med fördragna gardiner. Som alla Afghanistanälskare hopar sig genast frågorna vid ett sådant här attentat: finns någon vi känner bland de drabbade? Men också: kan man fortfarande jobba, leva och ta sig runt i landet i det här eskalerande och avgrundsgrymma våldet? Är det ens värt att ha en ambassad där? Även om den är skyddad bakom tjocka murar längst inne på en gård där personalen äter, arbetar och sover, ofta avskilda från verkligheten utanför?

Framför allt: vad gör någon överhuvudtaget i det där dammiga, fattiga och ändå så vackra landet? Bör vi inte bara låta talibanerna vinna kriget?

 

LÄS MER: Över 30 döda efter förra veckans hotellattack i Kabul 

 

För det är precis vad de håller på att göra med den här typen av attentat. Länge siktade de in attentatet mot polis- och militärskolor. De har uppnått det resultat de ville med det. Unga afghaner vågar inte ta värvning i samma utsträckning som den reguljära armén förblöder i förluster och deserteringar. Under tiden mer eller mindre tvångsrekryterar talibanerna i de enorma områden som de kontrollerar. Fattiga bondfamiljer får ofta valet att betala skatt ur skörden eller att ge talibanerna någon av sina ofta mångtaliga söner till värvning.

Matematiken är enkel: talibanerna blir starkare och starkare. Regeringen blir svagare och svagare. I USA hoppas militären återvinna initiativet på marken innan talibanernas våroffensiver. Det ser mörkt ut, trots förstärkningar på några tusen man.

Talibanerna vinner under tiden landsbygdsbefolkningens förtroende med en rättviseskipning som är grym, snabb men oftast omutbar. Detta till skillnad mot det afghanska rättsväsendet som är långsamt, svårförståeligt och korrupt.

Att nu slå till alldeles intill EU-beskickningen och den svenska ambassaden är en stark och tydlig signal. Speciellt efter hotellattacken häromdagen. Sverige har varit närvarande i Afghanistan nästan längst av alla västländer. Vi är uppskattade där. Av alla utom av talibanerna.

 

LÄS MER: Explosion i Kabul – många dödsoffer 

 

Människor i Kabul lyfter bråte på platsen där bomben briserade den 27 januari. Foto: HEDAYATULLAH AMID / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Liksom talibanerna har lyckats skrämma bort rekryter från armén vill de nu skrämma bort diplomater (se attacken mot hotell Intercontinental), hjälparbetare (se attentatet i Jalalabad mot Rädda barnen) och journalister. Allt på bara en dryg vecka.

Många läsare får ursäkta mig. Men ur det perspektivet känns den svenska Afghanistandebatten ganska trångsynt. Den begränsar sig oftast till ett käbblande ”för eller emot uppehållstillstånd till ensamkommande afghaner”.

För det handlar om så mycket mer än så. Vad vill vi göra i Afghanistan? Är vi redo att vända dem ryggen, efter trettio, fyrtio års närvaro och ett krig? Och om vi inte är det, varför finns det inte en debatt om vad vi och EU borde göra där borta, på plats? Vad händer i skärningspunkten av trekärnvapenmakter (Kina, Pakistan, Indien) om vi inte gör något? Eller med de strategiska metallerna? Eller opiumproduktionen?

Framför allt: hur många sönderslitna barn ska sjukhusen behöva ta emot innan vi verkligen intresserar för vad som händer på plats?

Annars blev dagens attentat ytterligare en spik i kistan för Afghanistan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!