Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Falkehed

Är Corbyn från ett nostalgiparti?

Jeremy Corbyn har målat upp ett land där mycket är gratis, skriver Expressens Magnus Falkehed. Foto: PETER BYRNE / AP TT NYHETSBYRÅN

Drömmar kallas allt oftare för populism, så även i Storbritannien. Här stod Jeremy Corbyn för en av de mest populistiska visionerna i det brittiska valet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jeremy Corbyn målade upp ett land där mycket är gratis; skola, vård, universitet. Annat är nationaliserat som järnvägar och telekombolag. Bara de allra rikaste skulle betala för detta, lät han väljarna förstå.

68-åringen målade upp ett Storbritannien som på 1950-, 1960- och 1970-talet.

Eller om man så vill: en tid någonstans mellan hans volontärtjänst på Jamaica 1969 och hans första (av tre) giftermål 1974. 

Det EU-skeptiska och främlingsfientliga Ukip har liksom sina kusiner i Nationella Fronten i Frankrike stått för en närstående form av populism: drömmar om ett land som i mycket ser ut som på 1950-talet. Ett land där de få färgade som fanns visste att hålla sig på mattan i stället för att rentav utbilda sig och ibland bli chefer över lägre utbildade vita.

De som har ömma minnen från den epoken var då per definition unga. Den tiden är alltid bättre oavsett när man är född. Alla generationer ser sig som i regel förlorade när de är 20 år för att ett halvt århundrade senare fälla en nostalgisk tår över den svunna ungdomen. Fransmännen talar om ”de ärorika 30 åren” mellan 1950- och 1970-talet.

Tiden går och gårdagens unga blir politiker och övertygar nya generationer som aldrig upplevt den tiden om att det faktiskt var bättre förr – trots knäckta naglar i telefonernas snurrskivor. Make America great, again…

Bortblåsta är lynchningar av svarta, kvinnoförtryck, abortlagar, tvångssteriliseringar och araber som kastas i Seinefloden av polis. Eller bara enkel, grå byråkrati med sina luntor av papper och stämplar.

Det finns i inget direkt ont i den glömskan eller selektiva minnen. Alla förändringar är inte heller av godo. 

Men jag tänker mig att politiken måste leva med sin tid och partier borde kanske byta namn lite oftare? Är Corbyn från ett arbetarparti eller ett nostalgiparti? 

Är verkligen Theresa May konservativ när hon vill trampa på mänskliga rättigheter eller införa den så kallade demensskatten? Eller sälja medborgarnas studieskulder till högst budande? Konservativ i meningen att behålla det som finns? Det fanns en tid när de konservativa sågs som bakåtsträvare. Vad ska man kalla dem för i dag? Privatiseringsparti? Revisorsparti?

Man kan fråga sig i vilken mån demografin talar för nostalgin, förlåt populismen? De äldre blir fler och röstar mer plikttroget än yngre. Detta samtidigt som vi lever i en tid och kultur där man ogärna värdesätter de undanskuffade äldres erfarenhet och eventuella visdom.

Samtidigt har politiken blivit en fråga för experter där man nästan måste vara it-ingenjör och jurist för att bestämma var man bör sätta upp ett trafikljus? Och då talar jag inte om att leda en förhandling som handlar om att lämna en europeisk union! Det kan göra den mest vidsynta visionären skelögd eller blind.

I ett sådant klimat är det inte konstigt att många britter börja längta efter en paus häcklöpningen över valurnorna. Att andas ut och gå tillbaka till vardagen. 

Att begränsa drömmarna och visionerna till nästa semesterresa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!