Magnus Falkehed
Jag träffade nyligen en bosnisk kvinna som utsatts för hemska krigsbrott som en del i större brott mot mänskligheten. Hon och hennes mor hade våldtagits. Pappan hade mördats. Likaså henne bror.
Först i februari 2022, trettio år senare, dömdes mannen och han skakar nu galler i ett fängelse för många år framöver. Han är inte dömd på alla punkter, men ändå tillräckligt hårt för att kunna glömma en fridfull pension i de vackra bergen där han har vuxit upp.
Kampen för att få honom inlåst tog nästan livet av kvinnan – en gång till.
För några år sedan träffade jag i Kongos djupa djungel en grupp av notoriska krigsförbrytare och användare av barnsoldater. De pratade om andra etniska grupper som myror som skulle trampas sönder – och radade upp dödskallar på bordet, där vi senare skulle äta.
När situationen blev hotfull undrade jag för en sekund varför de egentligen höll oss två utländska journalister vid liv? Jag fann svaret: den Internationella domstolen i Haag.
Dessa män var helt enkelt fyllda av skräck för att en dag släpas ur sin miljö, bort från sina hemtrakter och sluta sina liv inlåsta i en cell i det avlägsna Europa. Därför ville de få ut en bild av att de inte alls var skyldiga – och lät oss åka tillbaka på våra leriga motorcyklar med det budskapet.
När Putin nu har öppnat helvetets portar mitt i Europa så kan det tyckas som överkurs att fundera på vilka vapenslag som dödar civilbefolkningen eller hur den ena eller andra soldaten dog.
Och naturligtvis är det viktigaste just nu att få tyst på vapnen – om än inte till vilket pris som helst.
Men viktigt är också det arbete som flera nätaktivister och NGO:s med Bellingcat, Mnemonic, Amnesty och andra, påbörjat med dokumentering av det som sker.
I sociala medier och med hjälp av folk på marken jagar de tecken på klustervapen (som den mot en parkeringsplats i Charkiv).
Human Rights Watch dokumenterade en attack den 24 februari mot ett sjukhus i Vuhledar i Donetsk. Där fann de spår efter så kallade 9N123-klusterammunition.
”Fyra civila dog, tio skadades – varav sex var vårdpersonal”, konstaterar HRW.
Spåren är ibland enkla att konstatera, för när man använder klusterbomber ligger odetonerade granater ofta kvar länge på marken.
Amnesty International pekar också på en attack den 25 februari med klusterammunition nära en förskola i Okhtyrka: tre civila, varav ett barn, dog.
”Attacken kan vara ett krigsbrott”, konstaterar Amnesty och slår fast att ”den tyder på en uppenbar likgiltighet för civila liv”. Organisationen hävdar att ryska armén har en ”skamlig meritlista på att använda sig av den typen av vapen i befolkade områden”.
Det underlättar inte att varken Ryssland och Ukraina (eller USA, heller för den delen) inte har skrivit under FN:s konvention från 2008 mot klusterbomber.
Väktarna mot krigsbrott håller också ögonen öppna efter fruktade så kallade termobariska bomber. Det är djävulsmaskiner som är kapabla att suga luften ur, för att sedan sätta eld på allt liv i närheten. Därför kallas de vakuumbomber.
Vita husets pressekreterare, Jen Psaki, säger att hon har sett rapporter på användandet av vakuumbomber i Ukraina.
– Om så är sant så kan det potentiellt vara ett krigsbrott, säger Jen Psaki, citerad av Reuters.
Juridiskt är det inget krigsbrott att inneha sådana bomber som är avsedda att slå ut (förlåt: krossa, kväva och bränna ihjäl) soldater i underjordiska skydd.
Men det som oftast utgör ett krigsbrott är hur man använder vapen, vare sig det är machetes eller högteknologiska missiler. Vet man inte säkert om eller vem som är i huset så ska man utgå ifrån där finns oskyldiga civila.
Internationella domstolen i Haags chefsåklagare, Kharim Khan, sade i måndags att han skulle kickstarta en utredning om möjliga krigsbrott i Ukraina. I sitt uttalande uppmanade han alla som hade relevant information att skriva till honom.
Men att juridiskt dokumentera krigsbrott är ofta svårare än att bara klicka på en mobiltelefon.
Dagarna efter den syriske diktatorn Bashar al-Assads gasattack mot civilbefolkningen i Ghouta, 2013, var jag i Libanon med ett läkarteam. Läkarteamet hade nära kontakter med kolleger inne i Syrien.
För dem räckte det inte med att se hemska mobilklipp på döende barn. De ville ha bevis - och det snabbt innan kemikalierna försvann.
Saringas ger förminskade pupiller, men här fanns det även brända hornhinnor bland offren, resonerade de och undrade om gasen kunde vara utblandad med kaustisk soda eller klor? Läkare på plats inne i Syrien gjorde vad de kunde för att få ut hårtussar och blodprover. Men sedan måste man helst kunna bevisa på vem, var och när de proverna har tagits.
Säg det till en slutkörd läkare som står omgiven av skrikande och gråtande människor som ser sina nära dö en plågsam död! Läkaren kämpar i nuet och tänker på att lindra det omedelbara lidandet.
Samtidigt är omvärlden är skyldiga offren en rättegång. Om inte annat för att en krigsbrottsling aldrig ska få vara helt säker på att åtnjuta en stillsam pension vid det Svarta havets stränder. Ens om trettio år.
Och inte ens om han skulle råka vara statschef i dag.
Kriget i Ukraina påverkar säkerhetsläget i Europa – se till att du har Expressens app för Iphone eller Android, och aktivera pushnotiser i utrikeskategorin.