Magnus Alselind
Mycket går onekligen polisens väg. Åtminstone i hur kåren uppfattas. Kanske har en bidragande effekt varit att att de allt oftare sätter bilden av sig själva.
## Polisen har nu 4,2 miljoner följare i sina egna sociala medier, fördelat på 250 officiella konton. Det är en ökning med 15 procent, stoltserar myndigheten med i den senaste årsberättelsen. Där kan poliser själva berätta om rådiga ingripanden och brott som blivit lösta.
## Reportrar som tidigare kunde ställa frågor direkt till en utredare, och närmare granska ett stort fall med följdfrågor, hänvisas sedan flera år till en mur av kommunikatörer.
Envägskommunikation har sina fördelar.
De 54 procent som har förtroende för polisens sätt att bedriva arbetet är den högsta siffran sedan den nationella trygghetsundersökningen startade 2006. Poliser som gör ett bra jobb och hjälper medborgarna att få kunskap om det. Gott så!
Men inte på något av polisens egna sociala medier-konton har jag läst om hur patrullen efter en arbetsdag reflekterat över hur de kontrollerat ostraffade Said Ali, 42, för femte gången. Till Nyhetsbyrån Järva säger Said, som är lärare på Rudbecksgymnasiet i Sollentuna och fotbollstränare i Kista AIF, att han upplever det som rasism.
Aftonbladets Peter Kadhammar skriver om förhandlingen i rättssalen som slutar med att gymnasieläraren får böta eftersom polisen i mörkret ska ha sett att han kört utan bälte:
”Vad gör det med ett samhälle som Husby, präglat av segregation och utanförskap, kriminalitet och våld, när hundratals barn och ungdomar hör att polisen sliter deras tränare ur bilen?”
Här gör journalistiken jobbet. Precis som Expressens Frida Sundkvist gjort när hon åskådliggjort hur rikspolischefen begraver kritiska rapporter eller granskat den ifrågasatta gruppen ROG, tidigare känd som tunnelbanepolisen.
Men vi gör det inte alltid.
## De senaste åren har genren ”true crime” tagit över alltmer. TV3:s ”Efterlyst” är en succé sedan länge, men allt fler produktioner behöver nu innehåll från myndigheten. I SVT:s ”I förövarnas spår” finns nästan inget material alls förutom de drivna poliser och gedigna åklagare som i efterhand berättar om hur de lyckats i sitt svåra arbete.
## I en del dramatiserade fall, som ”Jakten på en mördare”, är det en blandning av fiktion och verklighet där man fokuserar nästan 100 procent på polisens spännande jakt och obefintligt på offren.
Även ”Tunna blå linjen” är så välgjord att man nästan tror den är på riktigt. Mange är både hård och sårbar och när jag läser kommentarer om hur fantastisk Jesses ledarstil är, så är det bara att gratulera polisen.
Just ”Tunna blå linjen” fångade upp etnisk profilering av ungdomar med annan bakgrund i ett tidigt avsnitt. Men ”Jesses” patosfyllda gäng poliser drabbas inte (åtminstone ännu) av verklighetens mest hemska händelser där dödande skott avlossats med tjänstevapnet och frågorna efteråt blivit besvärande.
Och samtidigt som förtroendet för polisen ökar, konstaterar nationella trygghetsundersökningen att färre känner sig trygga och fler tvingas ändra sina liv på grund av oro.
Det är granskningar för journalistiken, naturligtvis. Dramatiseringarna på tv och ”true crime” är en annan sak.
Magnus Alselind, är redaktionschef på Expressen. Nästa vecka skriver Karin Olsson, ställföreträdande ansvarig utgivare och kulturchef på Expressen, Mediekolumnen.