Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Alselind

Hjältarna orkar inte berätta ens för sina närmaste

MAJ 2020. Tobias Ramseid-Foss, läkare på vårdcentralen tar ett Corona prov på Elsy Andersson, 80 år, i hennes hem.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
JUNI 2020. Det går åt sex personer för att vända en patient på IVA. Alla har sina uppgifter under vändningen och de vet hela tiden var de har varandra.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I debatten om svenska medier varit för kritiska eller hovsamma under corona – ska vi föra vidare Tegnells råd eller granska FHM ännu hårdare? Vi ska självklart göra bådadera – brukar jag tänka på Magnus och Niclas. 

Och vad hjältarna i sjukvården och patienterna säger mitt i katastrofen: att fler måste få se och förstå – allt det som de inte orkar berätta ens för sina närmaste.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nej, svenska journalister tog från början inte chansen att stjäla strålkastarljuset på den scen som de dagliga klockan 14-presskonferenserna erbjöd. I Vita Huset fattade reportrar som CNN:s Jim Acosta att det var showtime, agiterade med Donald Trump och fick en betydande del av tittarna att jubla (och boostade sin egen karriär). 

I Sverige sparade reportrarna ofta sina vassaste frågor till enskilda intervjuer i stället för presskonferenser. Så var det alltid förr när en handfull journalister mötte politiker och andra makthavare i kala konferensrum med en termos blaskigt kaffe och inplastade Delicato-mazariner på borden. Svenska reportrar har velat smyga ett eget avslöjande med hem (och ”Uppdrag granskning” har varit nån annanstans och ringt på en dörr).

Det var en miss från många etablerade medier, inklusive Expressen, eftersom presskonferenserna (som innan coronan var sömnpiller) plötsligt hade en stor tv-publik, oroliga som rättmättigt undrade varför journalisterna inte snabbare pressade myndigheterna mer om strategin. Vår politik- och samhällschef Christofer Brask talade på ett redaktionsmöte om hur den första tidens presskonferenser bidrog till det narrativ där exempelvis Emanuel Karlsten, som ofta jobbar som oberoende crowdfoundad journalist, tilldelades Stora journalistpriset i höstas. Ingen skugga alls över honom, som på ett imponerande vis granskat och strukturerat information, men utmärkelsen passade även in i narrativet om att de etablerade medierna inte gjort jobbet.

”Media har legat och tillbett Tegnell”, hävde kritikern Björn Olsén ur sig i somras – trots att han redan 3 mars 2020 i Expressen fick vara med och lista Folkhälsomyndighetens tolv värsta missar.

– Jag har känt ett kall, att jag måste jobba med det här.

Niclas Hammarström släpptes efter 43 dagar som kidnappad i Syrien tillsammans med Magnus Falkehed som släpptes efter 46. Två månader efter deras frihet mördades Nils Horner. Nu får Niclas och Magnus dela på utmärkelsen som delas ut i Sveriges radio-korrespondentens minne, det så kallade Nils Horner-priset. 

Deras yrkesliv som journalister var i krigszoner eller i svallvågor av humanitärt lidande. 

Världens blickar hade riktats mot gränskontrollen Kastaniés där Turkiet öppnade gränsen för att sätta press på EU och flyktingarna möttes av tårgas från grekiskt håll. Magnus Falkehed, 53, förhörs av turkisk polis som ifrågasatte vad han förmedlade. Många hostar i kylan. ”De vill till Europa. Men inte vart som helst. Några av dem har mer instinkt än andra. En ny riskfaktor börjar slutligen tränga in i våra medvetanden”, rapporterar Falkehed.

– Inte till Italien! Där finns ju corona, säger Samir, en 22-årig migrant från Marocko.

Då finns det runt tusen coronafall i Italien. Vi bestämmer att Magnus Falkehed ska åka vidare mot vad vi uppfattar vara epicentrum för det svårgreppbara viruset som sprids ut i Europa.

– Jag tror att jag blev smittad på ett sjukhus, säger Victor, en 23-årig romare, som hade besökt sin farmor som låg där med ett benbrott. Nu köar han själv för att kanske bli testad. 

Victor hade ett löst hängande munskydd på sig, berättar Falkehed för mig på telefon på kvällen från Rom när vi går igenom riskerna för att stanna eller åka. Lombardiet var isolerat men nu sätts även huvudstaden i karantän, och vi bokade vad vi då trodde var sista planet ut.

Snart ett år senare säger Niclas Hammarström att de har bevakat den största händelsen sedan andra världskriget.

## Niclas tog ”Årets bild 2019” från svältkatastrofen i Jemen. I ett hörn inne i bårhuset står en helt vanlig frysbox, en sådan som vi har mat i hemma. I den ligger en 14-årig pojke. 

## Radiodokumentären om hur de själva upplevde tortyr som kidnappade i Syrien sändes i somras i fem delar.

Men att jobba vid pandemins frontlinje, hemma, är det starkaste de varit med om journalistiskt.

– Den senaste tiden har vi flera gånger sagt: ”Vad visste vi då egentligen? Det var på den tiden folk bunkrade toalettpapper”, säger Magnus Falkehed med ett snett leende.

Tillsammans har de skildrat kampen för liv inifrån sjukhusen, varit med i ambulanserna som hämtat coronasjuka och öppnat dörren till det ensamma Sverige, skildrat de som överlevde men aldrig blir desamma, de som dog och de som blev kvar.

***

Magnus har testat sig 14 gånger utan att ha varit sjuk. Niclas hade en rejäl vända med corona.

***

De säger båda att de efter sina långa reportage vid pandemins frontlinjer, inne på sjukhus och hemma hos de drabbade, har svårt att uppröras över unga som festar på restaurang eller pendlare som trängs i rusningstrafik på bussen.

– Jag kan inte förebrå folk som själva inte upplevt hur det är, säger Niclas.

– På ett sätt kan jag vara lättad över att vara i Sverige utan krav på munskydd och utegångsförbud – samtidigt kan jag tänka att vi måste göra allt vad vi kan, efter vad vi har sett, säger Magnus.

***

Hjältar i vården har anförtrott Magnus och Niclas hur svårt de haft att prata med sina nära efter jobbet.

– Det är jobbigt att ta med sig döden hem, då kan det vara enklare att diskutera vilken serie man ska se på Netflix. För att man inte orkar själv, eller inte vill belasta den andra. De vill gärna att fler journalister ska hjälpa dem att berätta, säger Niclas.

Just nu lägger han och Magnus, tillsammans med ansvarige redaktören Christian Holmén och tv-redigeraren Cecilia Anderberg sista varsamma händer vid en skildring av de människor som vi sällan ser, de som vet att de ska dö i den palliativa vården som följd av covid-19.

– Från vårt första reportage inne på Karolinska för nästan ett år år sedan, då döden var något mystiskt som smögs undan... minns Magnus Falkehed och tystnar kort. Han fortsätter: ”...till att vi är med vid avskedet, då de anhöriga rör vid och talar till den de förlorat, och familjen önskar att fler ska förstå, kanske sker det genom pandemin även en långsam förändring i hur vi i Sverige förhåller oss i synen på döden?


Magnus Alselind är redaktionschef på Expressen. Nästa vecka skriver Karin Olsson, kulturchef och ställföreträdande utgivare.