Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Alselind

Ettan på listorna – svaret på granskningen

Lisa Mattisson och Malin Roos på plats i gruvan i Kiruna.Foto: Expressen
Adel och Dree Low i videon till ”Kapabel 2”.Foto: Youtube / Skärmdump
Dree Low i videon till ”Pippi”.Foto: Youtube / Skärmdump

”De gillar mig i Mitt i, men hatar i Expressen”

Ettan på singellistan, ”Pippi”, med Dree Low refererar till vår journalistik om de nya artisterna som gjort succé på listorna – med texter om vapen, narkotika och våld, men också melankoli, stress och ånger.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inga i familjen Wahlgren som är Sveriges mest spelade artister, även om man skulle kunna tro det vad gäller uppmärksamheten, utan Z.E (utsedd till ”Årets artist” på Grammisgalan) och Einár. När Expressen intervjuade den sistnämnde, 17 år ung, på ett HVB-hem i Dalarna i våras hade han aldrig varit omskriven i svensk etablerad media, trots att han redan var Sveriges mest spelade. 

Flera av toppartisterna är dömda för grova brott. Att nöjesjournalistiken går in i samhällsreportage är givet 2019, och så var det kanske förr också. 

Klart är att fler journalister måste ut och göra jobbet nu, som Linus Brännström gör med den svenska musikscenen. I dag berättar Expressens reporter om Adel Dostani från Husby/Akalla, som har tiotals miljoner spelningar på Spotify utan hjälp från traditionella skivbolag. Han började skriva låtar på anstalten, efter tidigare domar för grov misshandel och vapenbrott, och rappar om en kriminell tillvaro. 

Ur Linus Brännströms reportage:

”Den nya vågen av svensk förortshiphop har ibland kritiserats för att romantisera kriminalitet och i värsta fall kunna leda ungdomar på glid in på en brottslig bana. Adel ser det precis tvärtom – att han och de andra artisterna har visat på ännu en väg ut”.

Sedan digitaliseringen går det att göra journalistik snabbare än någonsin genom att fånga upp alla flöden med information, men all bevakning på distans synliggör också den skriande bristen på perspektiv från andra håll än redaktionerna i Stockholms innerstad. Expressen har det senaste åren samlat Johanna Karlssons och Federico Morenos reportage från Krylbo, Bengtsfors och andra orter, dit den sociala exporten går med nyanlända från storstäderna, i boken ”Sju reportage du måste läsa för att förstå Sverige 2019” med Christofer Brask som redaktör. 

Vi och andra måste fortsätta göra de jobben. 

Visst kan det bli omodernt att skaffa pool, som Aftonbladets Lena Mellin skriver om i dag. Och bland Expressens mest lästa klimatartiklar i år finns vilka kändisar som hängts ut med flygskam av instagramkontot ”Aningslösa influencers”

Men det behövs många fler perspektiv i vårt stora land. 

Till exempel hur man tacklar klimatfrågan i de regioner där några av Sveriges största utsläppare är de största arbetsgivarna. Vi upplever inte att vi ”hatar” förortshiphopens gangsterromantik, som Dree Low rappar i refrängen, utan att vi granskar genren och beskriver den på alla sätt för att du ska få ta ställning själv. Precis som i Malin Roos och Lisa Mattissons reportage från Norrbotten om ”staten, gruvan, folket – och miljön”.