Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Alselind

Journalister och politiker sitter inte längre på all makt

Det var inte bättre förr. Även om politikerna, och journalisterna, kunde sköta sig mer själva då.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det lär inte finnas många områden där Donald Trump och Mona Sahlin är på samma sida, men det är just Trumps "fake news"-attacker, ofta för att avleda uppmärksamhet från sakfrågor, som jag kommer att tänka på när jag hör Sahlin angripa medierna i sin första stora intervju efter att ha avslöjats med att ha utfärdat falska intyg och tvingats lämna uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism:

– Allt mer fördummande, korta grejer: löpsedlar, avslöjanden, troschocker, kändisar. Vart tar det seriösa samtalen vägen? Partierna orkar inte bära upp det, medierna absolut inte, säger Sahlin i "The Schulman show".

Donald Trumps mediavanor, där han bildar sina åsikter framför amerikanska högljudda kabel tv-nyheter från morgon till kväll, är ju vida omskrivna; vi vet mindre om Mona Sahlins mediekonsumtion, men på hennes egen kändisbeskrivning låter det möjligen som Hänt Extra.

På Expressens förstasidor, i tidningsställ runt om i landet likaväl som i din mobiltelefon, har politiken tagit allt mer plats för varje år. Om Melodifestivalen är med en eller två gånger per vår – och har där varit någon troschock sedan Lill Lindfors "tappade" kjolen 1985? –  så har vi haft 100 förstasidor om politik.

Senast i dag Torbjörn Nilssons fantastiska text där Expressens reporter berättar om spelet bakom kulisserna när Centerpartiet vacklade in i det sista om vilken statsminister som skulle släppas fram; genom Torbjörns journalistiska arbete förstår vi hur nära Ulf Kristersson var att ta hem spelet som statsminister, vad som hände när M-ledaren visade korten - och när Annie Lööf inte gillade dem.

Trots att medierna bevakar mer sakpolitik än någonsin försökte Carl Bildt sig på samma taktik som Mona Sahlin (och Trump) under valrörelsen:

– Jag har varit med om och följt åtskilliga valrörelser, men jag tror inte jag varit med om någon där politikens sakfrågor kommit fram så lite som i denna. Media fylls mest av annat av starkt varierande värde. Bekymmersamt, tycker jag, twittrade Bildt.

Samtidigt som exempelvis SVT-kommentatorn Elisabeth Marmorstein då, och sedan i flera månader efter valet, i realtid gett tittarna initierade analyser av utvecklingen timme ut och timme in.

Bevakningen förr, den som Sahlin och Bildt hänvisar till, var inte i närheten sett till omfång, men det fanns inte heller samma djup eftersom den politiska bevakningen före digitaliseringen klämdes in på ett fåtal sidor i papperstidningarna och i fasta TV-nyhetssändningar på kvällstid. Mellan 1996 och 2002 kunde exempelvis Aktuellts dåvarande politiske kommentator Erik Fichtelius ha ett hemligt kontrakt med den sittande statsministern Göran Persson om ett gemensamt projekt som skulle publiceras flera år i efterhand. 

Det skulle vara en omöjlighet i dag. Kraven på journalisterna har blivit mycket hårdare genom alla kanaler där även publiken kan uttrycka synpunkter och inte låter varken medier eller politiker själva sitta på all informationsmakt. Det är bra för journalistiken, men även för politikerna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!