Magnus Alselind
I sitt sommarprogram tillstod Anders Tegnell att flera grupper i utsatta områden hade ”mycket större risk att bli sjuka än stockholmare i allmänhet” – men hastade förbi ämnet ungefär lika snabbt som Tegnelltatueringarna och att hans pullovers ”som råkat ligga högst upp i garderoben” gjort honom till en oväntad modeförebild.
Men en ny djuplodande granskning av Frida Sundkvist blottar de stora skillnaderna i hur coronan härjat bland de fattiga, när många rika klarat sig.
Nu råder ingen tvekan om att coronan är en sjukdom med en mycket stark socioekonomisk koppling. Det konstaterar även statsepidemiolog Tegnell själv när han ställs inför att kommentera jämförelsetalen från 130 postnummer som Frida Sundkvist kämpat fram i offentligheten – trots motstånd från Region Stockholm som likt många andra myndigheter och kommuner runtom i landet försvårat för journalister.
– Pressavdelningar men även jurister har särskilt under coronans framfart satt i system att inte skyndsamt lämna ut uppgifter. Jag övervägde aldrig att strunta i det, men däremot tar det timmar och åter timmar att hantera jurister och andra tjänstemän som tror de står över lagen, säger Frida Sundkvist.
Hennes granskning med fotografen Alex Ljungdahl visar att välbeställda postnummerområden i Djursholm och på Östermalm är närmast smittfria. I postnummer i det som brukar beskrivas som utanförskapsområden, som Fittja, Rinkeby och Botkyrka, är verkligheten en helt annan.
Med hjälp av kolleger (Daniel Olsson, Claes Petersson och Karin Sörbring) i Expressens grävgrupp fick Frida Sundkvist ut de handlingar som Region Stockholm först hemligstämplade.
– Varför skyddar ni överklassområden, men slänger Rinkeby under bussen? ifrågasatte Sundkvist i samtal med Region Stockholm.
I sommarprogrammet tillstod Anders Tegnell även att ”vi inte helt nått fram trots att vi översatt och distribuerat covid-19 till alla större språk”.
Frida Sundkvists granskningar visade dock redan 12 mars och 30 mars att problemen med den bristande informationen var mycket större än så och att människor i utsatta områden glömdes – eller prioriterades – bort när viruset började spridas.
”En blandning av otur och olyckliga sammanträffanden” sade Tegnell i P1 Sommar om spridningen ”bland somalier, syrier och några andra grupper”.
Avsaknaden av motfrågor i sommarprogrammet har tidigare fångats i debatten om att Tegnell fick just den plattformen, men statepidemiologen är långt ifrån ensam om att rikta mycket större fokus åt andra håll. Även de ansvariga makthavarna och vi i medierna borde synliggjort härjningarna i de utsatta områdena på fler sätt.
– Trots att de fattiga förorterna drabbats hårdast av alla har det varit nästan helt frånvarande i den politiska debatten om coronaviruset. Men så har områdena också lägst valdeltagande i landet, konstaterar Frida Sundkvist.
Journalistiken har en viktig uppgift att förhindra att samhällets utsatta i det tysta tvingas betala det yttersta priset. Att kommuner, regioner och myndigheter försökt hindra journalister som Frida Sundkvist från att ta del av allmänna och offentliga handlingar om coronapandemin är mycket allvarligt.
– De som drabbas när myndigheterna mörkar är ju inte journalister, utan framför allt allmänheten som har rätt att ta del av informationen, konstaterar Christian Holmén, chef för Expressens grävgrupp.