Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Omerspahic

När slutar vi att känna oss osäkra?

Magda Omerspahic skriver att hon inte längre skäms för ett fall i trappan, men fortfarande kan känna sig osäker.

Nyligen ramlade jag i rulltrappan.

Mitt under morgonrusningen. På väg till jobbet. I ena handen höll jag i mobilen och skulle byta låt, i andra höll jag i kaffemuggen.

Resten var som i en film.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag missade ett trappsteg och föll som en planka. Kaffet skvätte, lurarna slets ur öronen, axelväskan föll över mig och samtidigt försökte jag ta mig upp likt ett graciöst kylskåp – allt medan trappan rullade på.

Det slutade med att jag gled in halvliggandes på golvet medan tjejerna framför och bakom mig tittade förvirrat på den som låg vid deras fötter. 

Jag utbrast "Men herregud". Till vem vet jag inte, men sedan samlade jag upp mig själv.

Medan mitt 20-åriga jag förmodligen hade dött av skam och försökt rädda situationen så reagerade mitt snart 30-åriga jag mer över blåmärket på knät och smutsen på kappan.

Jag hade inte ens blivit röd i ansiktet och jag tittade mig definitivt inte omkring för att se om någon hade sett mitt fall (alla hade sett), utan fortsatte att gå utan att vända mig om.

 

Jag har nämligen slutat skämmas för den här typen av saker – för jag har blivit äldre.

Men även om jag inte dog av skam just den dagen så finns det ändå en del jag trodde att jag skulle ha uppnått vid 30, som inte riktigt blev så.

När jag var 20 trodde jag till exempel att jag att jag vid 30 skulle känna mig vuxen, supermogen, ha världens bästa självförtroende, världens bästa liv och aldrig, aldrig någonsin klaga på mig själv.

Men jag kan fortfarande känna mig osäker på jobbet, vilsen när jag kommer in på ett ställe där jag inte känner någon, fundersam över om typ livet kommer fixa sig och okunnig när alla pratar om aktier och fonder och det enda jag vet är att jag i alla fall har ett sparkonto.

 

Jag var övertygad om att de här känslorna och tankarna skulle försvinna när jag blev äldre men jag har insett (bättre sent än aldrig) att även 35-, 40- och 50-åringar kan känna samma typ av panik jag själv känner ibland.

Och de vuxna människorna som fanns i min närmaste krets när jag växte upp, kände de likadant som jag kan känna nu? Bar de på samma osäkerhet som de aldrig visade? Och hur mår de i dag?

Som barn ville man aldrig se sina vuxna förebilder som svaga och sårbara – de var ju de starkaste människorna man kände.

 

Men nu när min pappa skämtsamt säger att han känner sig som 25 så förstår jag vad han menar, för det är väl där någonstans i den åldern som man mentalt fastnar – även om man naturligtvis genomgår en mognadsprocess resten av livet.

Samtidigt vet vi att många tankar inte försvinner bara för att man blir äldre men förhoppningsvis blir man bättre på att tackla dem.

Men jag har insett att jag ändå har kommit en bra bit på vägen – jag orkar inte ens skämmas för mitt superfall i trappan.