Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Omerspahic

Mitt rädda jag tänker bara "Är det min tur nu?"

Jag frågade en killkompis om han någonsin hade varit rädd för att råka illa ut på väg hem efter en utekväll med sina vänner. Ni vet, när det är lite sent, folktomt och man är ensam.

Men nej, han brukade inte känna så, inte i vanliga fall. Kanske någon gång om året.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och egentligen är det inte förvånande. Han berättade att den mesta av oron låg i att någon okänd person skulle hoppa på honom helt oprovocerat, att han skulle bli nerslagen och rånad. Men det rörde sig fortfarande om enstaka kvällar om året.

Det var liksom inget som han bar med sig hela tiden, han höll inte koll på omgivningen och han gick definitivt inte och låtsaspratade i telefon.

Det är ingen nyhet att jag – och andra tjejer med mig – känner den här vanliga oron flera gånger i veckan när man går hem sent. Det här bekanta suget i magen när man tar en genväg man egentligen “inte borde” ta.

Han kände inte sin rädsla så ofta, men han försökte uppriktigt förstå hur det kunde vara att bära med sig det som jag försökte förklara.

 

Och någonstans är det rätt givet att de allra flesta män inte känner samma helt vardagliga oro eftersom de inte utsätts för sexuella övergrepp och sexuellt våld i samma utsträckning som kvinnor.

Eller att de helt enkelt inte känner sig hotade av män på samma sätt som kvinnor gör.

En av fem våldtäkter är det som, rent formellt, kallas våldtäkt utomhus. Det betyder att mannen och kvinnan, för det är oftast en kvinna som är offer, inte känner varandra.

Experter vill gärna poängtera att det inte är så stor risk för våldtäkter i en park till exempel. Det heter att kvinnor inte ska skrämmas upp i onödan.

För all statistik pekar på att en våldtäkt i vanligaste fall begås av en man som kvinnan redan känner, som hon har en relation till. Det är en klasskompis, kollega eller en pojkvän.

Men är det verkligen någon som tror att det här rationella resonemanget är det man har i huvudet i den stunden, när man precis hoppat av bussen och hör en mans raska steg bakom en? Jag tror verkligen inte det.

Statistik är det absolut sista på min lista just där, just då. Det handlar snarare om hur fasen jag ska lyckas ta mig hem så snabbt som möjligt.

Så jag låtsas prata i telefon medan Rihannas låt spelas i lurarna. Jag sätter upp håret i tofs eftersom det är lättare att springa när håret inte stör i ansiktet, om jag mot förmodan skulle bli tvungen att springa. Så jag snabbar på stegen, vilket förmodligen visar ännu mer att jag egentligen är skiträdd.

Jag inser hur paranoid jag är. Men hellre det än att ge honom ett försprång.

 

Samtidigt blir jag förbannad. Hur länge ska det här hålla på? Ska vi kvinnor alltid behöva oroa oss för att bli överfallna?

Mannen som närmar sig är säkert en vanlig, schyst kille med sunda värderingar och massor med tjejkompisar som han säger att han respekterar.

Men det vet ju inte jag. Där och då är han bara ett hot.

Kanske går han hem, lite förvånad över att en tjej var rädd för honom. Kanske sätter han sig vid datorn och skriver ett facebookinlägg om det som hände, om hur han saktade in bakom den okända kvinnan. Allt för att hon ska känna sig mindre rädd.

Han ställer sig frågan: Hur kunde det bli så här?

Han hyllas, får massa likes. Han är en snäll kille. Han skulle aldrig våldta någon.

Kanske inser han att män bär ett kollektivt ansvar för vad vissa idioter har gjort. Det är nog så det får vara – det är en konsekvens män får ta.

Det är trots allt värre att som kvinna oroa sig för att bli våldtagen än att som man känna sig kränkt över att misstas för att vara en våldtäktsman. Den känslan går över snabbt – men för många kvinnor är rädslan bestående.

Jag är med på att vi inte ska skrämma upp kvinnor i onödan. För det är, trots allt, vanligare att våldtäkter begås av en man som man känner.

Men, säger jag, lycka till med att övertyga mitt rädda jag som just i den oroliga stunden bara tänker: “Är det min tur nu?”.

 

LÄS MER: Martina, 36: "Han gav mig ett knytnävsslag i ansiktet"