Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Omerspahic

Måste vara obekväma med vardagssexismen

Nu är sommaren här och plötsligt är det okej för många män att bete sig som svin. För det är oftast under vårdagarna och de ljumma sommarkvällarna som vi påminns om hur extremt jobbigt det kan vara att vara kvinna när man har männens blickar på sig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Blickar som söker kontakt, som sveper över ens kropp och som inte ger sig. Don't get me wrong - jag är helt för att folk ska våga söka ögonkontakt, prata med främlingar och till och med fråga om telefonnummer. Men märker man att tjejen i fråga inte bryr sig om ens existens så är det nog dags att backa.

Tyvärr stannar det inte vid blickarna.

Det är så många saker som tjejer och kvinnor måste stå ut med så fort termometern visar mer än femton plusgrader.

Det är tafsandet när killar blir fulla, när de inte förstår att de står liiite för nära och när de tutar med bilen när de kör förbi.

Häromdagen låg jag och solade i gräset utanför ett bostadsområde. I närheten av mig satt tre män och hängde.

Till en början var allt lugnt, men stämningen ändrades allt eftersom. Plötsligt blev jag helt omedvetet indragen i deras snack. De skulle "skoja" med mig genom att busvissla, prata lite högre, både till mig och om mig.

Jag ignorerade så gott det gick och höjde volymen på mobilen, men jag kände ändå att min lilla frid jag hade skapat mig där under trädet var förstörd. Jag var nu tvungen att vara på min vakt. Vara beredd på om något "skämt" skulle komma att handla om mig och i huvudet formulerade jag olika svar på tal.

Vid ett tillfälle kom den ena mannen fram till mig. Han ville bjuda in mig till att sitta med dem.

Skulle kunna vara min pappa

Tre män som alla hade kunnat vara min pappa.

– Nej, det ska jag inte, svarade jag.

Jag kände för att vara öppen med hur de fick mig att känna och la till:

– Helt ärligt så känns det obehagligt allt det här.

Mannen kom av sig och bad om ursäkt.

Men det slutade inte där.

När jag var på väg hem ropade en av dem:

– Kommer du tillbaka i morgon också?

Jag svarade med ett kort "nej".

– Nähe, det var ju synd, svarade han.

Ja, visst ÄR det synd.

Det är synd att jag inte ska få kunna ligga och sola ostörd helt ensam i min skitvanliga bikini, med min osexiga bok, på min skruttiga handduk.

Det är synd att jag inte ska få vara i fred utan att behöva bli störd av tre män som ser det som en kul grej att få mig att känna mig illa till mods.

Det är synd att jag ska behöva säga till dem att det inte är okej, att de försätter mig i en situation där jag känner mig utsatt.

Det är synd att jag - trots allt detta - inte heller vill göra dem obekväma genom att faktiskt påtala att de beter sig som arslen.

Man vill ju inte ställa till med en scen för en sådan "skitsak".

Men så här är det jämt!

Det är kanske dags för alla oss fantastiska kvinnor som står ut med vardagssexismen att faktiskt våga göra oss obekväma - våga ställa till med en jävla scen.

Skrika, gapa, göra oss hörda.

Få männen att förstå att det är inte okej att vara ett as.