Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Omerspahic

Hur skulle jag nånsin vänja mig vid Sverige?

Vi kom till Sverige från kriget i Bosnien vintern 1993.

Det var kallt och spöklikt i det nya landet.

Platsen vi hamnat på var High Chaparral – den småländska westernstaden där vi skulle försöka börja om.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nöjesparken och den så kallade westernstaden High Chaparral i Småland översvämmas om somrarna av turister, trötta föräldrar och barn som bara vill vara cowboysar för en dag.

Men när vi kom dit 1993, på flykt från krigets Bosnien, var det vinter, iskallt och ödsligt. Här, mitt bland cowboys och pistoler, skulle vi nu bo. Min familj i den lilla byn, med drygt 150 andra flyktingfamiljer, på obestämd tid.

Jag var sex år då och minns att jag tänkte att jag kommit till den mörkaste platsen på jorden.

 

Första veckan fick vi dela en trea tillsammans med en kurdisk familj vars bebis hade kolik som den skrek sig genom varje natt. Till slut fick vi en egen barack.

Stugan på cirka 25 kvadratmeter blev vår egen fristad. Varje morgon hämtade pappa frukost och varje eftermiddag hämtade han middag till oss fyra från matsalen dit alla gick med sina matkuponger.

Vi ägde ingenting alls, varken kläder eller pengar. Hade kanske två ombyten kläder, en Niveakräm och några foton som mamma hade fått med sig från Bosnien. Det som vi senare fick, fick vi av snälla människor som skänkte av sina egna kläder, leksaker och annat man kunde behöva.

Magda med hennes lillebror och pappa i första lägenheten i Sverige. I handen håller hon dockan hon fick på High Chaparral. Foto: Suada Omerspahic / Privat

Det är en knäpp känsla att veta att man en gång hade allt, men att man nu har ingenting.

Jag minns en dag när mamma och pappa överraskade mig med en docka efter några månader i Sverige. De hade sparat lite av pengarna de fick veckovis av staten, en väldigt nätt summa som gick till det viktigaste, för att till slut kunna köpa mig en docka som jag kunde leka med. 

Stunden jag fick den kändes det åter som att jag hade ALLT. 

Våren började äntligen närma sig och området levde upp. Det blev ljusare och vi barn var ute och lekte från morgon till sen kväll. Alltid var det någon äldre som klagade på ljudnivån eller nån förälder som hyssjade åt sina, men också andras, barn.

 

Det fanns så otroligt mycket värme, kärlek och hopp för oss som kommit från ett, ja, helvete. Vi fick så mycket hjälp från det svenska samhället som tog emot oss och behandlade oss varsamt och värdigt.

Många av oss hade traumatiska minnen, vuxna som barn. Vi barn var rädda för minsta lilla oväntade ljud.

Mardrömmar från kriget, om att bli frånryckt sina föräldrar, rädsla för att bli övergivna och lämnade, ljudkänslighet och posttraumatiskt stressyndrom som många lever med än i dag.

 

Halvåret i High Chaparral var en tid då jag trodde att inget någonsin skulle lösa sig, att jag aldrig skulle vänja mig vid Sverige men samtidigt också en tid då jag kände så otroligt mycket hopp och glädje över att i trygghet få växa upp med min familj. Gå i skolan, och leka ostört med min enda docka.

Det halvåret blev en paus i mitt sexåriga liv. En tid då vi fick ANDAS UT. Och för det är jag evigt tacksam Sverige, svenskarna, ja alla som på något sätt bidrog till detta.

När sommaren kom var det dags för alla familjer att portionernas ut i olika städer. High Chaparral var bara ett tillfälligt flyktingboende och nu skulle vi få ett permanent boende.

Jag och min familj hamnade i en annan småländsk småstad, Skillingaryd, och det blev början på det ”riktiga” livet.

I dag är flyktingförläggningen på High Chaparral stängd. Den öppnades kort igen under flyktingkrisen 2015 men stängdes efter ett drygt år. 

Första bilden på Magda i Sverige som togs i en fotoautomat. Foto: Magda Omerspahic / Privat

Cowboybyn mitt i Småland – med sina vapen och tågrån – framstår kanske som den märkligaste platsen att placera människor som flytt från krig och konflikt, men visar också att vilken plats som helst kan bli ett hem.

Vi som kom från Bosnien på 90-talet brukar lyftas som ett lysande exempel på integration. En studie som publicerades 2016 visade att sysselsättningsgraden för de som var nio år eller yngre när de kom till Sverige låg på samma nivå eller högre än inföddas 2013. 

Kanske var det lättare för oss som kom då, vi var vita, från Europa och diskriminerades inte i lika hög utsträckning som andra grupper. Vi tilläts integreras.

Men kanske finns det också ett svar där i cowboybyn. 

 

I dag pratar vi om flyktingar i termer av problem. Vi pratar om krav, om anpassning, och det ska så klart ställas krav. 

Men kanske är det så att räddningen för oss så kom till High Chaparral under vintern 1993, det blev det där halvåret då vi – kravlöst – kunde hämta andan en stund. 

Där fick vi vara tillsammans med människor som varit med om samma saker som oss, eller värre, innan vi till slut slussades ut och blev en del av samhället.

Magdas familj. Foto: Privat / Magda Omerspahic

Nu är sommarsäsongen i full gång på High Chaparral, säger personal- och teaterchef Staffan Svensson när jag når honom på telefon. 

Parken är fylld av sommarturister, föräldrar och barn samlas, leker och grillar i julivärmen, som till slut letat sig tillbaka. 

I barackerna, där vi bodde, bor i dag personalen. 

Staffan berättar att flera i personalskaran genom åren har varit flyktingar som fick jobb på High Chaparral när de kom till Sverige under krisen 2015.

Någon plockade skräp. En annan extraknäckte som tolk. Och flera fick jobb på parkens fabrik, ett stenkast därifrån. 

Staffan säger att det var ett utbyte som gynnade båda parter – parken fick arbetskraft och för flyktingarna skapades arbetstillfällen. 

 

De flesta har lämnat parken i dag och, precis som vi, börjat sina nya, ”riktiga”, liv i en annan stad.

Vi känner inte varandra, men vi bär alla samma minnen, samma tacksamhet, samma känsla av hem när lukten av knallpulver och sand slår mot oss i julihettan.