Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magda Gad

Viruset kommer inte att vinna över oss

Senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helgerna.
Ebola är ett virus, det smittar genom kroppsvätskor, droppar, ytor och föremål – det hittades till och med i tårar.Foto: Privat
En av de värsta scenerna från Liberia utspelade sig här bakom en marknad i Monrovia.Foto: Privat
Ett begravningsteam som plockar upp en person som dött under ebolaepidemin i Liberia.Foto: EXPRESSEN / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Det här skriver jag för att jag tror att det är viktigt. Under ebolaepidemin bodde jag i det värst drabbade landet Liberia. Ebola är ett virus, det smittar genom kroppsvätskor, droppar, ytor och föremål – det hittades till och med i tårar. 

Det fanns ingen medicin och inget vaccin. 

Dödligheten är upp till 80 procent. 

Och viruset dödade alla – friska barn, sjuka vuxna. Alla.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I början fick vi panik. Även sjukvårdspersonal var rädda. Människor dog i en takt som gjorde att vi trodde att det här var slutet – undergången för allt liv. Och ingen visste hur man skulle få stopp på det. 

Eboladöden var och är det värsta jag har upplevt – de sjuka kräktes blod tills de dog, eller så torkade de helt enkelt ut tills de inte längre kunde gråta. De bara stirrade rakt ut i skräck med intorkade ansikten som ordlöst skrek: ”Hjälp mig, jag dör!” Men ingen – inte heller läkare – kunde hjälpa eller ens stå nära. 

Vi såg dem dö från två till tre meters avstånd. Det var som att stå i ett misskött zoo för människor djupast ner i helvetet, där vi hade radats upp som åskådare till denna utdragna tortyr. 

När de hade dött sprayades de med klorin, lades i extra tjocka liksäckar och grävdes ner. Även jorden runt massgravarna sprayades med klorin. 

När sjukvårdspersonalen blev för utmattad för att gå in till de smittade, vilket hände väldigt ofta, så låg döda och levande om vartannat. En liten flicka fick ligga en hel natt bredvid sin döda bror, medan andra sjuka stapplade runt i blod och avföring. Sjukvårdspersonal sköt fram mat till dem som om de vore hundar. 

Paniken och rädslan och känslan av att inte ha kontroll ledde till att människor som var sjuka i annat än ebola inte heller fick vård, för ingen vågade ta in dem på vanliga sjukhus.

Så de dog de också.

Troligen levde barnet fortfarande i magen

Jag minns en höggravid kvinna som hade högt blodtryck och kom till BB för att få hjälp att föda. Hon låg i baksätet på en bil utanför mottagningen. Eftersom att hon inte hade ett intyg på att hon inte hade ebola vägrade sjukhuset ta in henne. Hon hade inga tecken på sjukdomen. Hennes familjemedlemmar ropade och ropade: ”Hon har inte ebola!” Ingen lyssnade. Det slutade med att hon dog i bilen på parkeringen. 

Den gravida kvinnan Christine låg i bilen femtio meter från akutingången.Foto: Magda Gad
Plötsligt blev allt tyst. Några skrik kunde inte längre rädda Christine.Foto: Magda Gad
Ett begravningsteam ringdes till sjukhusparkeringen.Foto: Magda Gad
Begravningsteamet var stressat. Många hjärtan hade slutat slå den här dagen. När hon lyftes ner i liksäcken täcktes hennes mage snabbt över. Som om den inte fanns. Som om något fortfarande inte kunde leva därinne.Foto: Magda Gad
Bredvid hålet i jorden på kyrkogården, dit Christine legat och skumpat på ett flak över stadens trasiga vägar, sa ledaren för begravningsteamet till familjen: ”Okej, ni får två minuter.”Foto: Magda Gad
Christines tunga kropp sänktes ner i hålet som snabbt skottades igen.Foto: Magda Gad
Flera personer var så chockade att de fick ledas bort från graven. En svimmade.Foto: Magda Gad
1 / 7

Omedelbart ringdes begravningsteamet in. De kom i dräkter, masker och skyddsglasögon, spolade henne och bilen med klorin, lade ner henne direkt i en tjock liksäck. Inte många minuter senare var hon begravd. Troligen levde barnet fortfarande i magen då. Det kunde ha räddats men ingen gjorde det.

En familjemedlem svimmade av chock. 

Bebisar som hade vanlig diarré dog på samma sätt. En ung mamma kom in till sjukhuset i huvudstaden Monrovia med en sådan bebis. De släppte inte in dem. Jag glömmer aldrig hur hon själv fick ta upp bebisen och gå iväg med den döda lilla kroppen på Monrovias dammiga gator.

Klorin, säck, ner i jorden

De ebolasjuka tog man inte in på sjukhusen alls. Istället byggde man särskilda kliniker. Läkare utan gränser slängde snabbt ihop enkla fältsjukhus och vanliga människor satte upp djungelkliniker som bara bestod av bambu, träpinnar och tältduk. Människor var skräckslagna för dessa kliniker.

Eftersom det inte fanns medicin och man var så överbelastad hade dessa kliniker som främsta funktion att få bort de smittade från samhället – att separera dem från de friska. Det var tvångskarantän helt enkelt. 

De sjuka stängdes in i klinikerna och dog, ofta utan omvårdnad eller hjälp. Och massbegravdes.

En av de värsta scenerna från Liberia utspelade sig här bakom en marknad i Monrovia.Foto: Privat

Smittan fanns kvar men allt förändrades

Jag jobbade både inne i klinikerna och åkte runt med begravningsteamet. Det låg lik överallt, i hus och på gatorna. Man kunde inte veta om de hade dött i ebola eller något annat, så man behandlade alla som om de hade ebola. Klorin, säck, ner i jorden. På löpande band.

De värsta bilderna går aldrig att få bort. En dag när begravningsteamet ringdes till en marknad för att det låg en kropp där så hoppade jag ur bilen först. De behövde hitta en parkering och jag gick i väg mot liket. Det var en tonårsflicka och hon var helt sargad. Jag stod och undrade hur hon hade dött, det var inte alls ebola, så mycket förstod jag – när hon helt plötsligt rörde på sig. Liket levde. Hon låg i stekande sol som brände sönder henne, hon blödde, flugor kröp runt i köttet och hon började vrida sig som en mask. 

När begravningsteamet kom dit sa de att de skulle åka igen eftersom de bara tog döda. Och ingen ambulans ville hämta henne eftersom de var rädda för ebola. 

Det slutade med att flickan dog medan boende samlades i grupp och stod på avstånd och såg på. 

Efteråt fick jag veta att några män hade gruppvåldtagit henne, skurit henne med glas och kastat stenar på henne. 

Istället för tröst och livräddning lämnades hon som skräp bakom marknaden. 

Vi som var bland smittade och döda hade rigorös säkerhetsrutin. Vi visste ju inte hur det smittade. Vi hade heltäckande skydd och spolade av oss med klorin innan vi tog av skydden. Sedan gick vi i kar med klorin för att få bort det från skorna. Jag åt konserver och tog inte på något.

Men det som hände när sjukvården började komma ikapp, när amerikanska USAID kom till Liberia och slog upp gigantiska kliniker, när människor fick ökad kunskap – var att allt detta förändrades. Trots att smittan fanns kvar! Och här kan vi dra lärdomar.

När alla började följa regler om handtvätt, social distansering, att kontakta sjukvård när någon är sjuk och aktivt började agera för att stoppa spridningen så lugnade allt ner sig. Vi började få tillbaka ett vanligt liv.

Rädslan och paniken försvinner

Det sattes fram vatten och tvål eller klorinlösning framför varje affär och myndighet. Ingen gick in i en offentlig lokal utan handtvätt. Masker användes inte – folk höll istället avstånd. Mask kan ge en falsk känsla av trygghet som leder till att man slarvar.

Granngemenskap bildades där man hjälptes åt att hålla koll på spridningen i sina områden. Vem är sjuk, vem har den träffat? Behöver någon som inte kan läsa få information berättad för sig? Detta är viktigt i Sverige i dag när alla inte pratar svenska. Vad kan du hjälpa till med?

När forskningen kom ikapp fick vi veta att det smittar endast genom kroppsvätskor och droppar – och att man kunde träffa smittade utan några skydd. Bara genom att hålla avståndet. Ytor och händer höll vi rena. Det gav också smittade tröst. De fick prata med lugna människor, inte livrädda som såg ut som rymdgubbar. 

Folket blev väldigt handlingskraftiga och starka. Rädsla och panik försvann och man agerade och gjorde förändring. Temperaturen togs också på många ställen för att kunna hitta smittade och smittspåra. Smittspårningen var mycket viktig!

Medicinskpersonal tvättar sina händer efter att ha tagit blodprov med misstänkt ebola.Foto: ABBAS DULLEH / AP

Håll reglerna!

När ebolavården hade kommit upp i kapacitet som mer än väl motsvarade antalet sjuka kunde de vanliga sjukhusen arbeta som normalt igen. Man hade triage överallt – stationer för bedömning av patienternas tillstånd – utanför sjukhusen där man avgjorde vem som skulle till vilken avdelning och klinik.

Liberia är ett mycket fattigt och krigsdrabbat land där man bor tätt inpå varandra och dessutom litar mer på trollgummor och präster än läkare. I en by trodde de på djävulen och vägrade släppa in läkare och begravningsteamet. Omkring 5 000 dog totalt i ett land med knappt fem miljoner invånare. 

Och ändå klarade sig Liberia igenom detta.

Vi har enormt stort försprång jämfört med vad de hade. Sverige har redan byggt fältsjukhus. Om alla nu också följer uppsatta regler och hjälps åt så kommer detta att lösas. Människan har övervunnit alla epidemier i alla tider. 

Men om man inte följer reglerna utan sitter för nära på restauranger och så vidare så kommer fler saker att behöva stängas. Håll reglerna!

När det gäller landsgränser så förvärrar det ofta epidemier om man stänger dem. Läkare, hjälparbetare, sjukvårdsmaterial kan inte komma in. Ekonomier kraschar. Det är bättre att hitta system för att testa alla som ska flyga – så mottagande land vet att de som kommer friska. Jag är övertygad om att system för allt detta kommer sättas upp – att det är stängt och kaos nu är för att man blivit överrumplad och måste få stoppa på smittspridningen akut. Nu jobbar man ikapp. När man börjat komma ikapp kommer allt detta förändras. Så håll ut.

Hemmakarantän i Sverige är en lyx få förunnad

Tänk också på att detta inte är krig. Ingen har tagit ditt hus, du är inte på flykt, det ligger inte bombmattor över din stad eller by. Och du kan med enkla medel skydda dig genom trevliga saker! Sitta hemma och titta på Netflix och ha videosamtal med vänner. Arbeta och studera även via distans. Äta och dricka gott. Det är en lyx få förunnad!

Oron jag har i längden är när detta drabbar fattiga länder utan sjukvård och flyktingläger. Där kommer smittan och döden bli oerhört svårt att stoppa. Och det kommer drabba oss alla eftersom att detta är ett globalt problem. Där måste det göras insatser och det behöver göras fort.

På din egen front: gör saker du inte hunnit med förr. Det finns massor av saker som man kan göra hemma eller via internet. Var kreativ. Det här är en chans att lära sig nya saker. Är du rädd: tänk att många nu jobbar för att HJÄLPA oss. Det är unikt. Miljarder andra människor får inte hjälp – vare sig det handlar om krig, fattigdom eller viruskatastrofer. 

Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med handtvätt och skönt häng hemma i soffan kommer inte att vinna över oss.