Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magda Gad

Varför vill någon spränga så många skolflickor som möjligt?

En afghansk skolelev vårdas på sjukhus efter explosionen vid skolan i Kabul.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN
Personer arbetar med att identifiera döda kroppar efter skolattacken.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN

Vissa dagar är det svårt att förstå magnituden av våldet och terrorn i Afghanistan. Även för en krigskorrespondent. Och vad är det tänkt att jag ska göra med det jag bevittnar?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En mamma berättar att hennes dotters kropp var krossad i bitar och att bitarna tvättades i en moské innan de grävdes ner. En annan mamma berättar att ett bortsprängt flickhuvud kom flygande och landade vid hennes fötter. En tredje mamma berättar att hon fyra dagar efter terrorattacken inte har hittat sin dotter. Hon vet inte om barnet hon en gång födde ligger på ett sjukhus, på ett bårhus eller helt enkelt har evaporerat i någon av bomberna. 

Det här är tre mammors historier. 

Tre av hundratals mammor som efter terrorattacken mot skolflickorna i västra Kabul har liknande saker att berätta. 

Farzanah Ashgari, 18, miste en av sina tre småsystrar i skolattacken. Här besöker hon systern Reyhanas grav.
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski

Jag går till sjukhusen och ser någons dotter ligga hjärndöd på intensiven, jag går till berget där det finns nästan hundra nygrävda gravar, jag står på gatan där bomberna sprängdes och kroppsdelar blandades med blod och dödade drömmar.

Och jag kämpar med att förstå.

Kämpar med att förstå varför någon bestämmer sig för att spränga så många skolflickor som möjligt. Kämpar med att förstå vad jag ska göra med de här berättelserna.

Det fanns inget militärt mål, det fanns ingen fiende att bekämpa, det fanns bara skolflickor. 

Flickor som var på väg hem till sina familjer efter skoldagens slut. Flickor som gick hand i hand med sina bästisar. Flickor som såg fram emot den kommande storhelgen Eid, då de skulle få nya kläder, godis och sin favoritmat.

En psykolog sa till mig en gång att det är svårt för oss människor att förstå våld som riktas mot barn. Han förklarade att vi människor är programmerade att skydda barn och därför blir det svårt för oss när barn dödas. 

Eller när barn är de som dödar.


Han sa det här till mig efter en resa som jag hade gjort i Honduras. 

I Honduras var varje natt en upprepning av den förra. Mordpolisen fick ett samtal om att ett lik hittats. De tog sig dit med fara för sina egna liv eftersom de måste åka in i gängkontrollerade områden för att hämta liket. 

Ofta var liket ett barn. Barnet kunde vara genomborrat av tiotals kulor. Barnet kunde vara ihopbundet i händer och fötter och ihjälslaget med ett baseballträ. Barnet kunde vara strypt med en plastpåse och sina egna skosnören. 

Inte sällan var mördarna andra barn. 

Vad var det jag hade sett? Mänskligheten? Djävulen?

Polisen hade inga resurser för att utreda morden och ingen möjlighet att stanna för att undersöka mordplatsen. De skulle sannolikt dödas själva om de stannade och dessutom hade de inte tid eftersom de fick nya samtal om nya lik som hittats.  

Det var som ett maskineri. Ett barn torteras ihjäl. Polisen åker ut och och skriver en rapport. Barnet slängs in i högen av andra barnkroppar bak i bårhusets skåpbil. Kropparna obduceras i ett rum där elektriciteten har gått och kylarna inte fungerar och barnens kött ruttnar och flugor surrar runt och spottar och äter.  

Upprepa. 

Jag visste aldrig vad jag skulle skriva efter den där resan till Honduras. Vad var det jag hade sett? Mänskligheten? Djävulen?


Det var inte första gången jag förlamades av våld jag bevittnat. Tidigare hade jag varit i Kongo och hört flickor och kvinnor berätta om vad som hade gjorts mot deras kroppar. 

En flicka tvingades titta på när beväpnade män våldtog hennes mamma. Efter det våldtog de och korsfäste hennes storasyster. Sedan våldtogs flickan. 

En kvinna våldtogs medan andra män högg itu hennes barn med machetes. Sedan värmde männen plastflaskor över eldar och satte fast dem på hennes hud.

En annan kvinna gruppvåldtogs på de upphackade resterna av hennes man. Hon fick själv samla ihop resterna. Samtidigt våldtogs hennes två döttrar. 

Inte heller efter denna resa visste jag vad jag skulle skriva. Gick det ens att berätta de här historierna? Och vad skulle jag uppnå genom att berätta dem?

Jag grät för att jag tänkte att om det gör så här ont i ett enda finger, hur ont gör det inte då i de våldtagna flickorna i Kongo?

Jag åkte till min familjs sommarhus i Dalarna. Det finns en gammal vedspis där. Jag stod i köket och öppnade gjutjärnsluckan för att kasta in något i den toppmatade spisen när jag tappade greppet om luckan och den föll ned över mitt pekfinger. 

Skrikandes sprang jag ut på gräsmattan och slängde mig platt på marken och grät under den blå sommarhimmeln. Jag grät inte för att fingret gjorde ont. Jag grät för att jag tänkte att om det gör så här ont i ett enda finger, hur ont gör det inte då i de våldtagna flickorna i Kongo?

Det gick inte att ta in. Det enda jag kunde ta in var att jag måste berätta om det för världen. 

Den dagen blev det min skyldighet och mitt kall. 

Efter det har jag lärt mig att krig blir mer brutala ju längre de pågår. 

I svältkatastrofens Jemen dör barn av mat- och vattenbrist. 3-åriga Lamya Ahmed väger endast 6 kilo. Mormodern är mycket orolig för sitt barnbarn och säger att de inte har råd att köpa mat eller mediciner.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
På bårhuset i Taiz, Jemen, lyfts en 14-årig pojke upp ur frysen.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Jag har stått i massgravar i Irak och hjälpt till att gräva ut slaktade kroppsrester. Jag har lyssnat på IS-kvinnor i Syrien som försvarar massdödandet av shiamuslimer och förslavandet av yezidier. Jag har sett barn svälta ihjäl i Jemen, barn som man kan rädda livet på med så enkla saker som mat och vatten, men ingen ser till att de får det. 

Alla hittar ett försvar till sina egna handlingar. Alla tycker att de gör rätt, att de kämpar för den goda sidan, mot de onda. 

Eller så är de bara upptagna med sina egna liv och hur de ska ta hand om sina egna familjer.

Någonstans i detta tyckte jag mig förstå denna sida av mänskligheten. En grupp bestämmer sig för att en annan grupp helt enkelt inte är människor och därför kan de förnedras, våldtas, torteras, svältas ihjäl, dödas.


Sedan kommer dagen då jag står i västra Kabul på en gata där hundratals skolflickor har sprängts. Och igen känner jag att jag inte förstår. Igen vet jag inte vad jag förväntas skriva. Igen vet jag inte vad det ska göra för skillnad. 

Dödandet av flickorna är en del av attacker som riktas specifikt mot shiamuslimska hazarer. Dessa attacker skedde före krigen bröt ut i Afghanistan och de sker oavsett vad som händer med det nuvarande kriget.

18-åriga Shukria Ahmadi har varit försvunnen sedan skolattacken. Hennes mamma Hamida Ahmadi fortsätter att leta efter henne på sjukhusen i Kabul.
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski
Shukria Ahmadis halvt sprängda anteckningsbok återfanns efter attacken.
Foto: STEFANIE GLINSKI / Stefanie Glinski

Andra har avhumaniserat den här gruppen. Det handlar inte om att flickorna går i skolan. Det handlar om att andra har bestämt sig för att den här gruppen kan rensas bort från jordens yta och då spelar det ingen roll om de är nyfödda bebisar, nyförlösta mammor eller skolflickor. 

Kanske är det därför jag måste berätta om dem. 

För att visa att barnet som en mamma i Kabul inte kan hitta har ett namn. 

Att hennes namn är Shukria Ahmadi. Att hon är arton år. Att hon har två systrar och tre bröder som älskar henne. Att hon brukar rita vackra blommor och skriva dikter i ett anteckningsblock som han bar med sig när de tre bomberna sprängdes. 

Att hennes mamma Hamadi Ahmadi tänker på henne varje minut och önskar att hon hade kunnat skydda henne. 

Familjer förtvivlade efter bombattentatet mot ett gymnasium i Kabul.