Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Gad

Svårt att förstå varför vi väljer bort det bästa

WHO som lät ebolaepidemin pågå i över två månader innan de tillkänagav att det var en nödsituation – för att de var rädda att störa handeln i regionen. Foto: John Moore

Om ni i Sverige nu har allt som alla andra i världen vill ha, varför har ni valt bort det bästa?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag köpte en bil i veckan. En svart, glänsande stadsjeep. Jag körde ut till havet och jag log och lade upp en bild på Facebook.

Men mitt hjärta log inte.

Ena halvan av mitt hjärta har jag lämnat någonstans i Västafrika och andra halvan i Östeuropa. Där har jag två kärlekar.

Min hjärna log inte heller.

I min hjärna har jag bilder från mina senaste jobbresor. Likbilen som kör runt i världens farligaste stad San Pedro Sula och varje natt fylls med barn. Döda barn som mördats av andra barn och dumpats i gränder. Barn som skjuter och stryper varandra i kriget om det kokain som svenskar drar i sig på Stureplan.

Ett centralamerikanskt överfullt bårhus med golvbrunnar som inte orkar svälja mer död och en trailer lastad med över hundra oidentifierade kroppar.

Munskyddet som blir allt svårare att andas igenom i takt med att det fylls med min egen svett när jag står inne på en ebolaklinik i Liberia och ser människor spy blod tills deras puls slutar slå. WHO som lät ebolaepidemin pågå i över två månader innan de tillkännagav att det var en nödsituation - för att de var rädda att störa handeln i regionen.

Jag dricker kaffe med en väninna på medelklassens oas Nytorget när hon konstaterar:

– Folk här skulle ju säkert säga att det vore bra att gå till en psykolog, men det skulle ju inte hjälpa dig. De vet ju inte ...

Jag förstår vart hon är på väg och fyller i:

– Nej, psykologer vet inte hur lik luktar.

Kafégästerna runtomkring oss är upptagna med sina mobiler och laptops. Många är utan sällskap. Lite längre bort vid delikatessaffären sitter en man på asfalten med en utsträckt hand. Personer som passerar varandra på gatan hälsar inte - blickar räcker för att bekräfta deras kläder, trimmade skägg, slimmade figurer. Kommentarer kan man få på Facebook.

Jag försökte förklara det där en gång för en vän i Monrovia. Att i mitt land så pratar man inte med främlingar, man delar inte maten med sina grannar och man har inte rutiner för hur man tar hand om kvinnan tvärs över gatan som blivit lämnad av sin man eller sonen som förlorat sin pappa.

Sådant får psykologer sköta i stängda rum.

Allra svårast hade min vän för att förstå hur jag, en snart 40-årig kvinna, kan bo ensam. Och att det är den vanligaste boendeformen i Sverige.

När jag kommer hem och stänger dörren minns jag hans förvåning:

– Men om ni i Sverige nu har allt som alla andra vill ha, varför har ni valt bort det bästa?

Jag blundar och ser de drabbade människorna som jag träffat på runt i världen.

Jag ser hur de kämpar för att komma vidare och hur de ler - för att de har varandra.

Jag hör tystnaden och undrar vad vi i Sverige har glömt bort.