Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magda Gad

Magda Gad: I Sverige blir jag rädd på riktigt

Ingen hjälpte Korto. 23-åriga trebarnsmamman Korto Korkula dog på en ebolaklinik. Sista andetaget tog hon i fosterställning, som om hon försökte krama sig själv.

Foto: Niclas Hammarström

Sverige är ett av världens mest trygga och jämlika länder. Det är när jag kommer hit som jag blir rädd på riktigt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag jobbar i några av världens mest farliga och ojämlika länder. Frågan kommer alltid. Den här gången från en kvinna på ett svenskt tv-bolag. Hon börjar med att säga att dagen har varit jobbig, hennes mobil har slutat fungera, sedan kommer det:

– Är du inte rädd?

Jag letar efter ett svar. Undrar tyst om jag vet något om rädsla.

När jag tänker på rädsla får jag upp en bild av en 14-årig flicka i östra Kongo.

Hon vet vad rädsla är.

Jag träffar henne på ett sjukhus. Hon har en svart sjal runt halsen. När hon börjar prata drar hon upp den över ansiktet. Vill inte att ögonen ska se.

Kvällen när det hände tvingades hon hålla dem öppna. Soldaterna gav henne en lykta. I skenet såg hon fyra beväpnade män som turades om att våldta hennes mamma.

– Samma män våldtog min storasyster. Sedan sa de att jag skulle lägga mig på golvet och så stack de sina fingrar i mig. Efteråt frågade jag pappa: "Var är mamma?" Han svarade: "De har dödat henne."

Efter ett halvår kom soldaterna tillbaka.

– De slog in vår dörr och våldtog mig och min syster. Hon dog. De satte upp henne på väggen.

– Satte upp på väggen? frågar jag.

– Ja. Med spikar. Som Jesus.

I östra Kongo har över två miljoner flickor och kvinnor våldtagits i kriget om landets mineraler.

Mineraler som finns i våra mobiler.

Tv-kvinnan som haft problem med sin mobil under dagen frågar vidare:

– Vad har varit mest skrämmande?

Tyst undrar jag hur det är att vara med om något skrämmande.

23-åriga Korto hade kunnat svara.

Jag såg henne dö på en ebolaklinik i västra Liberia. Hon var ett skelett med hud, tårar rann över det insjunkna ansiktet.

Ingen torkade dem. Inte ens med dubbla handskar.

Sista dagen kom inga tårar. Korto hade ingen tårvätska kvar. Ögonen spärrades upp, tycktes skrika: "Hjälp mig, jag dör, hjälp mig!"

Hon visste vad som skulle hända. Hur hon skulle bli stel. Att kroppen skulle bli liggandes. Tills likhämtarna i de vita dräkterna skulle komma och spreja henne med klorin och stoppa henne i en säck.

Hur hennes tre barn skulle förlora sin mor.

Ingen hjälpte Korto. Sista andetaget tog hon i fosterställning. Som om hon försökte krama sig själv.

Jag var länge den enda svenska journalisten på plats i ebolans Liberia.

Tv-kvinnan har en sista fråga:

– Vad har du lärt dig?

Äntligen hittar jag ett svar.

Jag har lärt mig att det är svårt att komma hem till Sverige. Att det är svårt att komma hem och upptäcka att svenska feminister och journalister är upptagna med att diskutera vad en manlig författare har skrivit i en fiktiv roman - och om det eventuellt är ett uttryck för kvinnohat.

Är det vad Sverige använder sin trygghet och jämlikhet till?

Det gör mig rädd på riktigt.