Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Trumps rådgivare besvarades med ett hånskratt

Kellyanne Conway, rådgivare till Donald Trump, intervjuas av Chuck Todd i "Meet the press"

Det kostar i trovärdighet att köra över folk och att reducera väljarna till röstboskap. Demokrati är inte enkelt och den representativa demokratin är särskilt svår – inte minst nu när de folkvalda och folket långt ifrån delar samma verklighetsbild.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det blev så tydligt när Donalds Trumps pressekreterare anklagade medierna för att ge en falsk bild av antalet människor som följde installationen av USA:s nye president. Angreppet på medierna blev absurt för de flesta i etablissemanget – men Trumpanhängarna ansåg att presidenten hade rätt.

Det finns en övertygelse bland dem att medierna ger en falsk bild av verkligheten. Att det efter en gedigen kontroll går att slå fast vad som faktiskt är sant, spelar liksom ingen roll.

När felaktigheterna radades upp i en intervju i CBS "Meet the press" svarade Trumps rådgivare Kellyeanne Conway:

– Du säger att det han sa var falskt, men vår pressekreterare Sean Spicer gav alternativa fakta.

Programledaren Chuck Todd replikerade:

– Alternativa fakta? Alternativa fakta är inte fakta, det är felaktigheter.

Diskussionen rullade vidare och reporten pressade Kellyanne Conway om den nya administrationens uppenbart felaktiga påstående om hur många som var på plats.

– Du kanske kan data bättre? Jag tror inte det finns något bra sätt att mäta folkmassor på, sa Conway.

Och möttes av ett hånskratt från reportern.

Donalds Trumps pressekreterare Sean Spencer anklagade medierna för att ge en falsk bild av antalet människor som följde Trumps installation som USAs president. Foto: Polaris

– Du kan skratta åt mig bäst du vill. Men jag tycker att det är symboliskt för hur vi behandlas av pressen – alltså just så som du skrattade åt mig.

 

 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Sven Lindwall

Även om demokratin fungerar mycket olika i Sverige och i USA så har även vi en klyfta mellan folk och folkvalda. Det är en klyfta som tenderar att växa och utan tvekan finns även här en alternativ verklighetsbild.

 

Förtroenden för etablissemanget har sakta men säkert urgröpts. Och jag ger etablissemanget skulden!

Allt började med att man bestämde sig för att köra demokratin baklänges. Det var i början av 90-talet som fenomenet blev allt tydligare. Med den ekonomiska krisen och önskan om ett medlemskap i EG/EU började politikerna tala om att allting gick så fort numera, beslut måsta fattas snabbt och den folkliga förankringen fick lov att vänta. Nu hann de inte längre med att sitta och lyssna på politiska möten lokalt, de hann inte ens svara på alla motioner till partikongresser och stämmor. De politiska besluten togs av tjänstemän som förberedde ärendena och gav sedan partiernas politiska förslag på vad de skulle tycka. Därifrån förankrades beslutet i partigrupperna för att sedan sist i denna demokratikedja nå väljarna.

Det fick som konsekvens att medlemmar försvann, ungdomsförbunden blev små sekter och de förtroendevalda kom mest att bestå av betalda ombudsmän. Som kompensation såg partierna i riksdagen till att partistöden ökade i samma takt som medlemmarna försvann. Därtill anställde de politiska sekreterare som skulle förklara politiken för ett folk som uppenbarligen inte begrep. MP utgjorde ett undantag länge, men nu är de på väg i samma riktning.

 

Varningarna kom förstås tidigt. Att vara för arrogant och överlägsen straffar sig. Det fick Olof Palme erfara när han krossade och tillintetgjorde Thorbjörn Fälldin i en valdebatt 1976. Han vann debatten med förlorade valet.

Vårt nuvarande partietablissemang negligerar totalt Jimmie Åkesson i alla debatter, men Åkesson framstår ändå som vinnaren bland stora delar av väljarna. Det är med andra ord farligt att köra över folk.

Så här står vi i dag med ett rekordlågt förtroende för våra politiska partier. Förtroendebarometern som Sifo genomför varje år visade 2016 att förtroendet inte bara minskar successivt år efter år, utan att raset blev markant. Regeringen gick från 37 procent 2015 till 28 procent 2016 i ganska eller mycket stort förtroende. Motsvarande siffror för riksdagen var 40 procent 2015 och 33 procent 2016.

 

EU-kommissionen hade samma negativa utveckling, den gick från 25 procent 2015 till 18 procent 2016. De politiska partierna tappade från 20 procent 2015 till 15 procent 2016. Den enda vägen och den tredje vägens politik har blivit ett moras, en svår framkomlig och stening våtmark. Med decemberöverenskommelsen blev Sverige i praktiken en enpartistat men ett missnöjesparti som ingen i etablissemanget brydde sig om. Men det gjorde däremot deras forna väljare.

 

Nu har vi snart val igen. Också i Sverige finns alternativa sanningar. Även medierna har problem med trovärdigheten och SD kan bli största parti. Hur kunde det bli så här? Vi som alltid varit så stolta över vår demokrati, vi har som land alltid haft så hög svansföring internationellt? Vad har hänt med vår självbild? Ja, makten berusar.

Det är farligt att sitta för länge på toppositioner eftersom längtan efter makt blir viktigare än de människor man representerar. Makten har dessutom olika belöningssystem som gör att både en själv och ens egen självbild gynnas.

Åsiktskorridorer gör det trångt, yttrandefriheten nagelfars, vad får vi säga, vad törs vi säga? Jag frågar: är du med oss eller emot oss? Svaret kan vara avgörande för din framtid!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!