Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Sveriges jordbrukspolitik är en pågående katastrof

Jenny Madestam och Lotta Gröning om politikens utveckling
Den svenska jordbrukspolitiken är inget annat än en pågående katastrof, skriver Lotta Gröning.Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL

Massdöden av svenska jordbruk riskerar att få förödande konsekvenser.

Sveriges beredskap vid kris är inte den bästa – och en av de svaga punkterna är den låga inhemska produktionen av livsmedel.

Så går det när våra politiker tycker det är viktigare att få beröm i Bryssel än att värna svenska bönder och livsmedel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svenskt jordbruk har under de senaste decennierna påverkats av en omfattande strukturomvandling. Det är ingen självdrivande kraft som verkat utan utvecklingen är helt och hållet styrd av politiska beslut. Först kom inhemska krav på centralisering och storskalighet och med EU-inträdet fick vi visionen om globalisering och att andra EU-länder är bättre lämpade att hantera livsmedelsproduktionen än Sverige.

EU drog upp riktlinjerna för ett jordbruk som i en alltmer och globaliserad värld måste producera allt större mängder livsmedel vilket givetvis gynnade större företag som var specialiserade på ett fåtal grödor eller boskap. Så föddes den storskaliga industriproduktionen. Det resulterade i massdöd av inhemska jordbruk och en ökad handel med livsmedel och jordbruksvaror.

De jordbruksföretag som fanns kvar blev stödberoende av EU och Sverige fick en komplex och mycket omfattande administration för att hantera stöden.

Den snabba och förhållandevis enkla bortrationaliseringen av det svenska jordbruket har resulterat i att Sverige har EU:s lägsta inhemska livsmedelsproduktion. I andra länder såsom Finland och Danmark finns en inneboende tröghet i det politiska systemet, det tar längre tid, de har större krav och mer djupgående debatter om politikens förändring än i Sverige.

Den svenska jordbrukspolitiken är inget annat än en pågående katastrof.

Vi har fått föraningar om vad som kan hända och vad vi behöver i händelse av krig, kris och pandemier.

Förväntningarna när vi gick med i EU var att vi skulle delta i ett mellanstatligt projekt, med det har blivit allt tydligare det senaste decenniet att EU är ett politiskt projekt med överstatliga ambitioner och lagstiftning. Vi har haft målsättningen att vara bäst i klassen när det gäller att anpassa sig till EU-systemen. Det märks inte minst i jordbrukspolitiken när Sverige nu har drivit på en minskning av jordbruksstöden som direkt slår mot de mindre jordbruken. Det har resulterat i stora protester inte minst från LRF som varnar för allvarliga konsekvenser för det svenska jordbruket.

Vi vet att storskaligheten regerar, i dag är knappt ens de största jordbruksföretagen lönsamma i Sverige. Om vi sätter in Sveriges låga livsmedelsproduktion i ett större sammanhang får vi en annan problembild. Vi har fått föraningar om vad som kan hända och vad vi behöver i händelse av krig, kris och pandemier.

2018 kom den svåra torkan till Sverige med svåra skogsbränder, vilket resulterade i att foder och spannmål torkade bort på åkrarna och masslakt av boskap på grund av brist på foder. 

I år kom pandemin som visade att EU-länderna när det blev allvar tänkte på sig själva i första hand. Samarbetet och solidariteten mellan länderna krackelerade i brist på skyddsutrustning, mediciner och tester.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) skriver på sin sajt att Sverige inte har någon beredskap i fråga om livsmedel.

Pandemier och klimatmål finns inte med i svensk jordbrukspolitik på annat sätt än kofisar och hästurin.

När det gäller klimatet så blundar regeringen för att det svenska jordbruket är betydligt mer miljövänligt, att köttet inte innehåller så mycket antibiotika som till exempel det tyska och danska – och dessutom har vi bättre djurhållning. Istället för att ha en egen livsmedelproduktion och dessutom kunna exportera mer klimatsmart mat ska vi importera sämre produkter som tär på klimatet. Vad värre är, i den importerade maten räknas inte transportkostnaderna in. I EU står transporterna för en fjärdedel av utsläppen av växthusgaser, i Sverige har industrin störst utsläpp tätt följd av transporterna. Ända envisas många journalister och experter att fråga: Hur ska vi ha råd att köpa det dyra svenska köttet?

Pandemier och klimatmål finns inte med i svensk jordbrukspolitik på annat sätt än kofisar och hästurin. Nyligen kom förslag om miljökrav på våra 300 000 hästar. Det är förmodligen MP som är drivande igen, kan det bero på att vi har fler hästar än miljöpartister?