Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Svenskt jordbruk framstår som en sorglig historia

I dag är det populärt att vara bonde, åtminstone om du vill vara med i en dokusåpa. ”Bonde söker fru”, ”Hundra procent bonde” och ”Gunde utser Sveriges bästa bonde” är några program att välja mellan på tv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men när tv-kamerorna slocknat kryper vardagen fram och svenskt jordbruk framstår som en mycket sorglig historia. I dag är Sverige det land i EU med den snabbaste urbaniseringen och med lägst inhemsk livsmedelsproduktion, enligt EU:s databas FADN. Vi har också tillsammans med Finland och Danmark den lägsta lönsamheten i jordbruket. Inkomststatistiken för jordbrukshushållen visar med största tydlighet att det närmast är omöjligt att leva på näringen. Jordbrukarhushållen lever framför allt av löneinkomster från annan verksamhet. Bara 40 procent kom från näringsverksamhet och för mjölkbönder var det knappt hälften. Slutsatsen är given: jordbruket är inte lönsamt och det har oerhört svårt att konkurrera på världsmarknaden. Många bönder kan inte ta ut semester, har inte råd att betala in till pensionen utan slutar som fattigpensionärer, och föräldraförsäkringen är bara en dröm.

Tittar vi historiskt på hur politiker och böndernas egna organisationer har behandlat näringen finns det anledning att bli mörkrädd. Industrialismens tro på storskalighet och rationella enheter har gjort livsmedelsindustrin till ett monster. Dålig djurhållning, mycket antibiotika i maten, långa och många transporter som tär på miljön. För att nå dit har små jordbruk med politikernas bifall konkurrerats ut eller tvingats att lägga ner. Svenska politiker har alltid tillhört de mest hängivna centralisterna. LRF har hängt på och de har motarbetat allt från små bönder och ekologisk livsmedelsproduktion. Vid EU-inträdet hyllades unionens jordbruksstöd, det skulle bli så mycket pengar till näringen. De stora jordbruken fick generösa stöd, medan de kvarvarande små konkurrerades ut: i dag dras alla med svårigheter eftersom jordbruken i EU ska in i samma kostym och konkurrera med samma produkter på samma marknad.

De små bönderna har inte haft en chans, de är förtryckta och kan närmast liknas vid statare, de har bara skyldigheter och nästan inga rättigheter. Politikerna har gjort dem bidragsberoende och samtidigt anklagar de dem för att utnyttja statliga subventioner underförstått att vara tärande för statskassan.

Fostrade som vi är i folkhemmet har vi konsumenter inte lärt oss att protestera. Politikerna sköter ju allt. Så när larmrapporterna kom om ohälsosamt hästkött i lasagnen brydde vi oss just inte alls. Vi knaprade på som ingenting hänt.

Enda chansen att åstadkomma en förändring är att kräva lokalproducerade varor. Jag har ett visst hopp. Det är mer svenska produkter i köttdiskarna, fler vill ha närodlat. Kopplar vi också livsmedelsproduktionen till miljön borde det genast bli stopp på alla dessa långa internationella transporter av matvaror.

Dessutom innebär den låga livsmedelsproduktionen ett säkerhetspolitiskt hot eftersom vi är utan mat efter tre dagar om transporterna stannar. Men hittills har regeringen nöjt sig med rådet från Myndigheten för Kris och Beredskap att vi alla ska köpa konserver.

Kanske händer det något nu när mjölkbönderna återigen är i kris. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har kallat till politisk samling. Han säger att det behövs en nationell livsmedelsstrategi. Men på politikerna har jag inte så stora förhoppningar på några genomgripande åtgärder. Kanske plockar de upp förre landsbygdsministerns förslag om kobidrag till unga bönder. Viljan är inte större än så.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!