Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Ygemans ministerpost känns som en medveten provokation

Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett långfinger till oppositionen.

En degraderad kronprins.

En kvinna som var unik i förra regeringen – och nu belönas.

Stefan Löfvens gjorde flera intressanta drag när han satte samman sin nya regering.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Överenskommelsen med Liberalerna och Centerpartiet ställer stora krav på regeringen och dess ministrar, och Stefan Löfven betonade att situationen kräver en effektiv organisation. Utan tvekan har han gjort några viktiga förändringar.

Inför regeringsförklaringen ställde jag frågan: Vågar Löfven satsa på kompetens den här gången?

Så, hur blev det? Nog finns det kompetens, åtminstone på vissa poster. Det stora problemet är att många frågor kommer att hamna i långbänk.

Att Peter Eriksson slipper digitaliseringsfrågorna är en välgärning. Nu är det Anders Ygeman som tar över det viktiga området med energipolitik och digitalisering. Han föll på skandalen i Transportstyrelsens där känsliga uppgifter utelämnades till främmande makt. Nu vill han säkert ha revansch och talar om ett smartare Sverige digitalt. Hans ministerpost känns nästan som en medveten provokation, ett långfinger till oppositionen: Ni fällde Ygeman för bristande omdöme inom IT-säkerhet, nu får han ansvaret för digitaliseringen! 

Det är talande att Ygeman lovar bredband i hela landet, något Sverige borde ha haft för fem år sen

Det återstår att se vad han kan göra, Sverige halkar efter på många områden när det gäller digitalisering och en av orsakerna är att ansvaret ligger på minst fem ministrar till. Stefan Löfven missar effektiviteten och helheten vad gäller digitalisering när ingen har ett samordningsuppdrag.

Det är också talande att Ygeman lovar bredband i hela landet, något Sverige borde ha haft för fem år sen. Regeringar i övriga världen har för länge sen gått vidare och pratar om AI, självkörande bilar och bevakningssamhället.

Inte heller Mikael Damberg – som var med och förhandlade fram Decemberöverenskommelsen för drygt fyra år sen och ibland nämnts som framtida partiledare – får en framskjuten position som chef för ett departement. Som näringsminister har Damberg varit omtyckt i näringslivet, men han syntes aldrig, gjorde aldrig några avtryck.

För fyra år sen var han med och förhandlade fram Decemberöverenskommelsen och nämndes ganska ofta som en framtida partiledare. Den typen av spekulationer hör man inte längre om Damberg.

Nu degraderas han men får samtidigt större press på sig.

Som inrikesminister får han ett av regeringens tuffaste jobb; polisen är i kris, brottsligheten har något av en gräddfil just nu och både rikspolischefen och Säpo har varnat för det allvarsamma läget. Det krävs snabba åtgärder och snabba beslut. Upp till bevis för Damberg.

Lena Hallengren lyssnade och fattade snabba beslut när det krävdes – det var unikt

Både Ygeman och Damberg hör till Stefan Löfvens trogna vapendragare. Till det gänget hör också Ibrahim Baylan och Peter Hultqvist.

Försvarsminister Hultqvist är Löfvens stjärnminister, medan Baylan – nu näringsminister – ständigt tyckts få viktiga uppdrag utan att någonsin göra så mycket väsen av sig.

Det är många män närmast Löfven, men en kvinna som verkligen stack ut i förra regeringen var Lena Hallengren. Hon lyssnade och fattade snabba beslut när det krävdes – det var unikt.

Det är oerhört bra att Hallengren nu får ta klivet upp som ansvarig för Socialdepartementet. Annika Strandhäll är för grund.

Kan Hallengren rentav vara en blivande partiledare? Det är förstås omöjligt att säga. Men märkligare saker har hänt. Det känns faktiskt osannolikt att socialdemokratin efter Löfven skulle välja ännu en man.

Miljöpartiet riskerar åka ur riksdagen, de borde ha valt ministrar med större omsorg

Några noteringar i övrigt:

 Ylva Johansson är kvar som arbetsmarknadsminister men hon känns trött och har helt försvunnit i politiken under de sista åren. Där borde Stefan Löfven kunnat hitta en starkare kandidat. 

 Jag känner oro för forsknings- och utbildningsminister Matilda Ernkrans. Hon har varit ordförande i utbildningsutskottet och är säkert en kompetent politiker, men hon kan ingenting om universitets- och forskningsvärlden. På presskonferensen sa Ernkrans att hennes viktigaste uppdrag är att universitets- och högskolevärlden ska samverka mer med det omgivande samhället och att lärarutbildningen ska förbättras. Det bådar inte gott, för utmaningarna är betydligt större än så.

 Amanda Lind som kulturminister är ett stort frågetecken. Socialdemokraterna visar återigen att ser kulturen som ett område med låg status, medan Miljöpartiet förvånar genom att inte satsa på starkare namn. MP riskerar att åka ur riksdagen i nästa val – de borde ha valt ministrar med större omsorg för att profilera sig. Daniel Helldén, omstritt trafikborgarråd i Stockholm, hade garanterat rört om i grytan...

 Hans Dahlgren som EU-minister är ett bra val – han skulle vara en minst lika kompetent utrikesminister som Margot Wallström.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!