Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Statsministrar träder fram i kris – Löfven tar bakvägen

Socialdemokraternas är under press. Det här är vad som hänt.
Stefan Löfven träffar poliser i Klippan.Foto: JOHAN NILSSON/TT

Stefan Löfven valde att gå ut bakvägen efter krismötet på Socialdemokraternas partikansli i fredags. Även om han har gjort det förr är det ett allvarligt tecken på kris och obeslutsamhet. Jag kom onekligen att tänka på Håkan Juholt som gjorde precis lika efter ett krismöte om hans ställning som partiledare. Håkan Juholt avgick någon dag senare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till skillnad från Juholt har Stefan Löfven ett starkt stöd inom partiet. Löfven är omgiven av partiets betalda politiker som stått bakom alla besvärliga beslut som han fattat. De kommer inte att kräva hans avgång. Dessutom räddade han partiet när han motvillig axlade partiledarposten 2012. Hans utnämning orsakade då inga jubelrop, han var kompromisskandidaten som ingen tyckte illa om. I den allvarliga partikris som rådde då var detta gott nog. Sedan dess har Stefan Löfven haft chansen att visa vad han har för kvalifikationer som ledare. 

Stefan Löfvens största problem är att han inte blev någon politiker, han förblev facklig ledare. Det visar inte minst hans problem att klara rollen som statsminister.

En statsminister träder fram när kriminella tar över stadsdelar, när dödskjutningar och sprängningar gör landets otryggt, en statsminister har en strategi för hur problemen ska lösas och han omger sig med kompetenta medarbetare. En statsminister räds inte sina egna väljare, han ser dem i ögonen och berättar varför politiken ibland måste fatta svåra beslut. Det har varit förödande för hans trovärdighet att han så tafatt och dåligt tacklat sjukhuskrisen på hemmaplan. Ockupationen av Sollefteå sjukhus efter nedläggningen av BB och akutkirurgin handlar egentligen inte bara om Sollefteå. Små sjukhus, offentlig service och statliga myndigheter lämnar landsbygden. Stefan Löfvens oförmåga att möta sina egna väljare och partikamrater har varit förödande och klyftorna bara ökar. En statsminister ska inge hopp om framtiden och en statsminister smyger inte ut bakvägen efter krismöte! 

En statsminister räds inte sina egna väljare, han ser dem i ögonen och berättar varför politiken ibland måste fatta svåra beslut.

Stefan Löfvens absolut starkaste sida är hans vilja till samarbete. 

Decemberöverenskommelsen 2014 landade som en bomb. Alliansen lovade att inte fälla socialdemokratiska budgetar under mandatperioden och det blev början till alliansens kris. Med januariöverenkommelsen lyckades han splittra alliansen och partietablissemanget hyllade honom och såg hans styrka. Frågan är ändå om det är värt priset? 

I brist på opposition, SD har aldrig betecknats som seriöst, och en oförmåga att ta problemen på allvar riskerar Socialdemokraterna både sin trovärdighet och sin plats som landets största parti. Stefan Löfven har tuffa dagar, kritiken mot honom är brutal. Men Jimmie Åkesson avsätter inte Stefan Löfven, inte Ulf Kristersson heller. Den enda i nuläget som kan avsätta Stefan Löfven är han själv. 

Jag tror han funderar mycket på sin framtid som ledare. Egentligen vill han nog sluta och leva i lugn och ro. Det märks så tydligt att han är obekväm med sin roll. Men frågan är om tiden är mogen för att avgå?

Det finns ingen självklar efterträdare och ska han verkligen lämna ett parti i kris, han som faktiskt räddade sammanhållningen då 2012?

Vi lär få besked, antingen fortsätter Stefan Löfven som ingenting har hänt och tar nya tag. Eller också får det krisande socialdemokratiska partiet ännu en partiledare som ska försöka öka trovärdigheten och locka tillbaka väljare. 

Lotta Gröning: ”De verkar inte förstå krisens allvar”

Expressens krönikör om S-krismötet.