Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

"Samhället sviker igen och igen och igen"

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Almedalen mötte jag flera eldsjälar som strider hårt för de barn som genom åren vanvårdats i statens namn. En vanvård som sedan Vanvårdsutredningen 2010 fått ett bäst före-datum. Regeringen koncentrerar sig på de barn som for illa före 1980, när det gäller upprättelse och ersättning. Detta trots att det fortfarande pågår vanvård på ungdomshem. Men som ansvarig minister Maria Larsson säger, dessa personer kan ju ställas till svars i dag.

Utredningen kom fram till att över 5 000 barn mellan åren 1920 och 1980, hade trakasserats, vanvårdats och misshandlats i staten namn. Barn som fortfarande som vuxna lider av sviterna, barn som fått sina liv förstörda.

Dessa 5 000 kräver nu ersättning, det vill säga de som överlevde. Det har också fattats ett beslut av regeringen att de som vanvårdades skulle få en ersättning av staten. Men det var inget enkelt beslut. Först sa ansvarig minister Maria Larsson nej till att betala ut pengar med argumentet att det inte går att göra det rättssäkert, inte rättvist och att det är svårt att hitta någon ansvarig. I det här fallet blev det väldigt tydligt att politiker inte behöver ta ansvar för sina fattade beslut.

 

Det som löste problemet var att Maria Larsson bestämde att dessa utsatta barn skulle få ersättning av staten "av nåd." Det är ju också ett begrepp att ta till när ansvariga politiker inte kan ställas till svars. Men trots denna av nåd-regel har givetvis massa krångel och tillkommande problem gjort att utbetalningen inte är enkel och snabb.

Frågan är vad som är värst i den här skandalen? Är det att barnen har vanvårdats, att de inte får ersättning, att ingen är ansvarig, att det fortfarande pågår, eller att dessa barn har varit och fortfarande är totalt osynliggjorda?

I april till exempel kom en dom där en 35-årig man friades för våldtäkt mot sin 16-åriga fosterdotter trots att hans sperma hittats i hennes kropp. Men eftersom flickan ändrat sig när det gäller tidpunkten för våldtäkten är det enligt rätten inte uteslutet att flickan själv fört in spermafynden i sitt underliv med en bomullstuss. Jag kan inte låta bli att undra vad domare och nämndemän har för fantasi. Domen har överklagats och väckt stor debatt även inom rättsväsendet.

 

Ett är säkert, det här är barnen som samhället sviker igen och igen och igen.

Vanvårdsutredningen lyckades få regeringen att lyssna. En rad åtgärder har införts för att förhindra fortsatt vanvård bland annat genom skärpt lagstiftning. Men det hjälper inte så värst mycket. Även regelverket kan svikas av bristande ansvar.

Vanvårdsutredningens ordförande Göran Johansson krävde i en delrapport att det borde införas sanktioner för politiker och tjänstemän som gjorde det kännbart för dem att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn. Det förslaget har möts med tystnad.

Samtidigt kommer nya rapporter i medierna om vanvård i statens tjänst. Det handlar inte bara om den rent mänskliga tragedin. Den viktigaste frågan handlar om mänskliga rättigheter och rättstrygghet. Hur långt kan en stat gå när det gäller behandling av enskilda människor utan att behöva ställas till svars för sitt agerande?