Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Så mycket tok det blir när experter sitter på höga hästar

Den svenska skolan är på dekis sedan många år tillbaka.

Den av regeringen tillsatta Skolkommissionen har nu kommit med ett första delbetänkande. Det är många fina ord, lätta att säga, men svårare att genomföra.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En slutsats är att andelen elever i grundskolan med svaga kunskaper ska minska och andelen med goda kunskaper öka. Det är ju bra. Likaså ska kvaliteten i undervisningen bli bättre genom en högre andel legitimerade lärare, stärkta rektorsfunktioner och en bättre trygghet och mera studiero i skolan. Det är inte heller så dumt.

Kommissionen ska också stärka likvärdigheten för att elevernas familjebakgrund ska betyda mindre för deras kunskapsresultat och resultatgapen mellan grundskolorna ska minska. Tanken är att detta är nationella målsättningar som ska bli en inspirationskälla krafter för en positiv utveckling. När de följs upp kommer de också att visa om vi är på rätt väg och om vi behöver göra mer.

Skolkommissionen är ett bra gäng, med fina meriter inom skolvärlden, så har de med sig en elev som gisslan. Det är bara ett problem, det finns inte en representant för små skolor på landsbygden! Det här gänget har nog väldigt liten aning om hur skolarna fungerar just där, även om de förmodligen har besökt någon. Lärarförbundet har tex satt i system att kora Sveriges bästa och sämsta skolor. De bästa är fristående privatskolor i städerna och de sämsta återfinns för det mesta i någon fattig kommun i Bergslagen eller också en skola i hårt segregerade områden. Jag undrar hur kommissionen tänker med sina nationella mål.

 

Det är ett faktum att små fattiga kommuner tar ett stort ansvar för den svenska asylpolitiken. Dessa kommuner har ingenting att säga till om när Migrationsverket gör sina upphandlingar och placerar asylsökande. Det finns små orter som har tredubblat sin befolkning bara på några månader. Norbergs kommun är den femtonde fattigaste kommunen i Sverige. Den har drygt 5000 invånare och cirka 900 asylsökande. Centralskolan i Norberg är dimensionerad för 500 barn men nu går där 700. Kommunalrådet Åsa Eriksson ger en intervju i tidningen Skolvärden och berättar om problemen: för stora klasser, lärare som inte har kompetensen och svårt att rekrytera kompetent personal, pressen blir ganska hård på personalen och sjukskrivningarna ökar inom skolan och förskolan. Lägg dessutom till brister i det pedagogiska arbetet och för mycket fokus på att lösa praktiska problem. Sist men inte minst för lite studiero för eleverna. Norbergs kommun är säkert inte ensam om problemen och skolan hade svårigheter redan innan de asylsökande kom. Vad händer med eleverna i sådana här skolor? Visst det finns alltid barn som klarar sig med aktiva föräldrar och det finns alltid barn som ger upp. Vad säger skolkommissionen om det?

I Vilhelmina kommun är det tydligt att små byskolor har de bästa resultaten och bästa måluppfyllelsen i grundskolan. De har inga problem rekrytera personal utan de som finns på bygden stannar. Små byar som Saxnäs är ett lysande exempel på det.

Byskolor är längst ner i hierarkin. Det finns enorma fördomar mot små skolor, här är tanken på centralismen allenarådande. Små skolor ska läggas ner, barn ska bara slussas in till en stor skola, men det är omöjligt att bussa ut barn från tätorten till en mindre skola. Argumentet är att det är för ocentralt. En man i Burträsk gav centralismen ett ansikte och konstaterade: "det är fyra mil mellan Burträsk och Skellefteå, men det är åtta mil åt andra hållet".

 

På landsbygden läggs små skolorna ner och alla elever ska in till centrum till en stor skola som sväller och inte klarar vare sig undervisning eller integration. Politikerna sitter och suckar över lokalbrist, detta trots att det finns nedlagda tomma skolor i byarna, med bänkar, tillagningskök och bredband.

Vad säger då skolkommissionen om detta. Ja egentligen ingenting, men en slutsats drar de. Staten måste styra skolans finansiering bättre på regional nivå. Det innebär för Vilhelminas del att pengarna styrs till Umeå och för Norbergs del till Västerås. Från denna regionala utsiktspost tror kommissionen uppenbarligen att det ska ske regional kompetensförsörjning och erfarenhetsutbyte. Hur går regionalt erfarenhetsutbyte till undrar jag? Skolorna är i högsta grad lokala, de brottas med lokala problem och behöver lokala lösningar.

Så mycket tok det blir när experter sitter på höga hästar och blickar ut över landet!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!