Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Politiken spottar dem i ansiktet

TV-programmet Nationens Hjärta visar på ett tydligt sätt hur landet slits isär.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad tänkte Fredrik Reinfeldt när han som statsminister vädjade till oss alla att öppna våra hjärtan och ta emot asylsökande? Vad tänkte Stefan Löfven när han lät människor strömma in i landet tills allting krackelerade? Då människor på flykt fick sova på gatan medan andra bara försvann någonstans i Sverige. Vad tänkte de? Funderade de någonsin över hur vi kan ge asylsökande ett bra liv? Eller hur de ska integreras i kommunerna och framför allt vem och vilka som ska ha ansvar för den politik som regering och riksdag beslutat?

Den lilla Bergslagskommunen Ljusnarsberg med knappt 5000 invånare har vi hört om ofta i medierna. Det är kommunen som tagit emot flest flyktingar -  drygt 1200 asylsökande har hamnat där. Det är kommunen som tre år i rad blivit utsedd till sämsta skolkommun i landet av lärarförbundet. Hälften av alla socialsekreterare är sjukskriva och samhällsfunktionerna har börjat falla ihop.

Jag såg SVT:s dokumentär om Ljusnarsberg ”Nationens hjärta” och blev minst sagt omtumlad, men också både förbannad och samtidigt full av beundran för alla dessa människor som bor i kommunen, över de asylsökande som kommer dit och kände respekt för kommunalrådet Ewa-Leena Johansson (S). Men jag såg också en liten kommun som lämnats åt sitt öde, där medborgarna förlorat tron på politiken och demokratin. Där SD växer sig starka för att vänstern har svikit sina trognaste väljare. De har spottat dem i ansiktet. Samtidigt finns också företagaren Jimmy Hoppe i kommunen, en av dem i Sverige som tjänat mest pengar på asylboenden. Han har varit omskriven som företagaren som tjänar miljoner medan hans asylsökande bor i mögel. Jimmy Hoppe framställer sig som den barmhärtiga samariten som tar ansvar för flyktingar och bygger nya företag i kommunen. Han frågar kommunalrådet Ewa-Leena Johansson om hon inte tycker det är bra att han satsar sina pengar i kommunen. Han känner sig angripen som företagare för att hon har sagt att han tjänar pengar på flyktingarna. Vill förstås att kommunen ska bidra till hans verksamhet.

Vad gör man som politiker i Ljusnarsberg? Ewa-Leena Johansson konstaterar att om alla kommuner i Sverige tog sitt ansvar hade det stora flyktingmottagandet inte varit något problem. Hade regeringen brytt sig om att prata med sina medborgare, förklara läget och erkänna problemen hade trovärdigheten kanske varit större. Men fokus var inriktat på att behålla makten och nonchalera SD. Den strategin skapade både maktlöshet, en känsla av utanförskap och framför allt många röster på Sverigedemokraterna. I filmen om Ljusnarsberg träffar vi fackordföranden som gått till SD, socialdemokrater och vänsterpartister som valt Jimmie Åkesson. Ungdomar som blivit skinnskallar och hotat asylsökande. Olyckliga asylsökanden som körts ut i landet till en kommun där de flesta mår dåligt och ingenting fungerar. När regeringen äntligen beslutar om ersättning till de kommuner som tagit emot flest asylsökande kommer beslutet om att 80 000 ska utvisas. Många får då lämna Ljusnarsberg och pengarna – som behövdes så mycket när alla asylsökande faktiskt bodde där – blir plötsligt svåra att placera.

När de flyktingar som människorna i Ljusnarsberg lärt känna får lämna landet finns ingen främlingsfientlighet, ingen rasism. Bara sorg och mänskligt medlidande. Vi får möta Miran papperslösflykting från Sri Lanka som flydde från Indien. Jim Hoppe hjälpte honom att starta en pizzeria, på sämsta stället i landet – i Ljusnarsberg. Han jobbade sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen. Men han fick inget arbetstillstånd. Nu är han på flykt igen. I Ljusnarsberg sörjer de med honom.