Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Plötsligt tar livet slut – tiden stannar i ett brutalt tomrum

En blomma har lämnats vid Ålidhemskyrkan i Umeå. Foto: ERIK ABEL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Rubrikerna i media är stora och svarta. Extra, extra nio personer döda i flygkrasch i Umeå.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En videofilm från en 16-årig privatperson visar hur planet störtade och i buskaget bakom det kraschade planet står fotografer och försöker få de bästa bilderna på vraket. Räddningskåren håller presskonferens och säger att de av hänsyn till de anhöriga inte kan släppa några namn på de döda. 

Men det är bara en tidsfråga, snart toppar de mediesajterna med namn och bild och kanske någon kommentar från en bruten anhörig. 

Det är långt ifrån alla som varit med om att förlora en anhörig i en brutal olycka. I detta nyhetsbrus är det få som tänker på de efterlevande. Söndagen den 14 juli var en vanlig dag, kronprinsessan Victoria hade födelsedag och Frankrike firade sin nationaldag. 

En dag som denna kraschade detta flygplan och alla passagerare ombord omkom. De skulle flyga fallskärm och var förmodligen både förväntansfulla, uppspelta och glada. Plötsligt tar livet bara slut. De anhöriga fick ett brutalt uppvaknande till en ny verklighet - chock, panik, ilska, maktlöshet och en lång evinnerlig sorg. Hur blir nu livet? Överlever vi och den eviga frågan varför, varför drabbade detta oss? Tiden stannar i ett brutalt tomrum. 

Jag lider med de anhöriga för jag vet hur det är när katastrofen kommer. För 30 år sedan föll min pappa ner från himlen i en flygkrasch i Oskarshamn. 

Min bror var tio år och jag fick mitt livs värsta uppdrag. Jag fick gå till skolan och hämta honom för att berätta att hans älskade pappa var död. Sedan kom nästa brutala chock för oss som ändå är en familj av journalister. 

Hur skulle vi undvika nyhetsrapporteringen, bilder på döda under en grön presenning, folk som klev fram och sa att de skulle ha varit med på planet, vittnen som berättade om den brutala och chockande händelsen. Alla journalister som försökte nå oss och fråga oss hur vi kände det nu. 

Vi tog beslutet att sätta oss i bilen och körde utan mål i minst fem timmar. Vi hade musik på så inga nyheter skulle komma fram. Jag minns det som en flykt undan en brutal verklighet. 

Då fanns inga krisgrupper, det finns det i dag. Men jag frågar mig ändå hur den svenska krishanteringen egentligen fungerar, det finns ingen helhetssyn. Vem tänker på de anhöriga? 

Jag kan verkligen förstå att det finns ett nyhetsvärde i flygkrascher och andra olyckor som drabbar många människor. Jag kan också förstå att Haverikommissionen har ett viktigt uppdrag att finna orsaken till olyckan. Vid kraschen i Oskarshamn hamnade planet i obalans genom att passagerarna förflyttade sig bakåt i planet, det vände uppåt och kraschade rakt ner. Ungefär som på bilderna vi nu ser av kraschen i Umeå. 

Den olyckan bidrog till att säkerheten stärktes och det blir tydliga regler om hur människor placerades i flygplanen. Det är ju ändå positivt. Något annat positivt finns inte. Sorgen efter en sådan brutal chock är svår att komma över. Vi glömmer aldrig. 

Det viktigaste nu är att visa de anhöriga respekt. Skänk dem en tanke och tänd ett ljus för de som så tragiskt miste sitt liv denna julisöndag.