Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

På tiden att folkvalda får ta ansvar för sina beslut

Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Nu blåser det igen om Sveriges bidragsberoende politiker och jag tycker det är befriande. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är på tiden att de folkvalda får ta ansvar för sina beslut och handlingar. Under välfärdsstatens framväxt har ansvariga politiker skapat sig gräddfiler i form av höga löner och pensioner, årskort på SJ, dubbla bostäder med ersättning för ökade kostnader, goda avgångsvederlag och ofta nya toppjobb som partikamraterna ordnar.

Har du varit statsminister blir du miljonär på styrelseuppdrag. Får du sparken som minister för att du missbrukat din ställning får du ofta en ny chans och ett nytt ministeruppdrag. Det är ingenting som hindrar en comeback såtillvida du inte retat upp dina partikamrater. I riksdagens granskningsutskott KU har visserligen riksdagens största oppositionsparti ordförandeposten men ledamöterna har sina platser efter partiets storlek och blockpolitiken känner vi igen så det är sällan som KU får majoritet för att pricka en minister. 

Nu blåser det orkanvindar runt ett antal riksdagsledamöter med toppnamn som Elisabeth Svantesson, M, Andreas Carlsson, KD, och Robert Hannah, L. De har skrivit sig i sina hemlän samtidigt som de haft bostad med familjen, men det dubbla boendet ger dem rätt till bidrag för ökade levnadskostnader. 

Det bör vara en hederssak för ansvariga politiker, det handlar om trovärdighet och inte minst att stärka legitimiteten för vårt demokratiska system.

De har kunnat kvittera ut 50 000 kronor per år och mer. Det lustiga är att de egentligen inte gjort något fel. I stället följer de regelverket. Ett regelverk som politikerna själva utformat och som ger dem stor frihet och manöverutrymme. 

Reglerna har tolkats olika, en del säger sig ha missförstått dem, andra har handlat rent bedrägligt och några skriver sig hemma hos mamma och pappa. Det är ändå svårt att förstå att en riksdagsledamot som kvitterar ut en grundlön på drygt 67 000 kronor anser sig behöva mer bidrag från staten. Dessutom har flera av riksdagsledamöterna avlönade sidouppdrag i styrelser och utredningar. Så inkomsterna är absolut inte låga. Hur går det ihop rent moraliskt – att ena dagen kräva stopp för fusket i trygghetssystemen för att sedan själva kvittera ut bidrag som borde kännas tveksamma. 

Stöttestenen som riksdagsledamöterna vilar på är att de representerar väljarna i ett län och anser sig behöva vara skrivna där för att fullfölja sitt uppdrag, även om de bara åker dit på besök. Tyvärr även politikens lokala förankring har tappat sin kraft, eftersom partierna är så toppstyrda så att riksdagsledamöter gång på gång tvingas rösta för förslag som missgynnar både deras väljare och hemlän. Det är inte ofta som någon riksdagsledamot protesterar. 

Det finns mera förmåner för riksdagsledamöter. Under förra året visade en kartläggning gjord av DN att 104 personer som inte längre hade några uppdrag kvitterade ut drygt 18,6 miljoner kronor i inkomstgaranti. För de som valdes in i riksdagen före 2014 kan leva på skattepengarna upp till 15 år. År efter år sjunker förtroendet för politiker. Många väljare proteströstar i valen och kräver nya ledare. Är det så konstigt? Det politiska systemet har överlevt sig själv. Det behövs en grundläggande oberoende utredning och genomsyn av de folkvaldes rättigheter och skyldigheter.

Det bör vara en hederssak för ansvariga politiker, det handlar om trovärdighet och inte minst att stärka legitimiteten för vårt demokratiska system. Finns det något viktigare?