Lotta Gröning
Vi visste alla att valresultatet skulle bli knepigt. Det handlade inte bara om SD:s starka position utan snarare mer om de övriga partiernas förlorade trovärdighet. Annie Lööf ska nu försöka ena ”sex politiska förlorare” till samarbete för att utesluta SD och vänstern.
Lyckas hon har vi en ny decemberöverenskommelse, ingen opposition och 25 procent av väljarna som känner sig helt maktlösa. Socialdemokraterna tappade flera av sina starkaste fästen, de förlorade makten i landsting och kommuner. Alliansen har kraschat. De förlorade valet tack vare att de ställde upp som ett lydigt redskap till Löfvens regering för att hindra SD från att få inflytande.
Det är inte många problem som fått sin lösning under den här mandatperioden. Snarare tvärtom, problemen har expanderat. Klyftorna har ökat, det är kris inom sjukvården, kris inom äldreomsorgen, en polisorganisation i kaos och en integrationspolitik som inte fungerar. Nu lovade både alliansen och de rödgröna i valrörelsen att lösa problemen. Nu har budgeten kommit, den de kunde enas om i väntan på regering.
Assistansersättningen som skulle få en snabb lösning är lagt på is. Pengarna till kommunerna finns inte i budgeten, det är välfärden som står på spel. Många kommuner klarar inte sina åtaganden nästa år utan nya pengar från staten. Samtidigt pågår en snabb omvälvning av samhället med digitalisering och ny teknik som förändrar hela vår vardag men det var inget som fanns på dagordningen i det här valet. Allt gick i stället ut på att stoppa SD:s framfart. Det strategiarbetet känner vi igen, inte prata med dem, utnämna dem som rasister och främlingsfientliga – inkluderat deras väljare. Samtidigt har vi den ständigt pågående dubbelmoralen. Båda höger- och vänsterblocket har tagit hjälp av SD för att få igenom sina förslag. Åskådare till detta politiska spel är väljarna.
Det är ingen överdrift att hävda att den pågående politiska strategin för att minimera SD:s inflytande inte har varit särskilt framgångsrik. Jag drar slutsatsen att SD inte växer av egen kraft, de växer på grund av de övriga partiernas agerande.
Tittar vi på omvälvande kriser historiskt finns ett mönster. Det handlar om när ledande partier och regeringar förlorar kontakten med medborgarna. Så var det i Tyskland vid nazisternas maktövertagande. Nederlaget i första världskriget, stor arbetslöshet, enorm inflation som fördelade rikedomar och drabbade medelklassen hårt och som bidrog till deras stöd för Hitler. Han satte ord på folkets sårade nationalkänsla, deras hat och besvikelse över den förda politiken.
Donald Trump vann amerikanernas hjärta med ”Amerika först” som innebar tullar mot omvärlden och satsningar på inhemsk industri samt stängda gränser mot Mexiko. Framför allt ingick påhoppen på det gamla politikeretablissemanget – familjen Clinton inte minst – som inte var helt fläckfria.
I Sverige lyckades Fredrik Reinfeldt med bedriften att ställa asylsökande mot välfärden i sitt tal om att vi skulle öppna våra hjärtan. Detta tillsammans med att regeringen totalt förlorade kontrollen över invandringen samtidigt som välfärden blev mindre för de människor som behöver den som bäst.
Ett annat aktuellt exempel är Brexit omröstningen i Storbritannien och EU:s demokratiska kris.
Det regeringspolitiska spel som nu pågår kanske kan kallas demokratiskt, men politikerna håller på att spela bort sin trovärdighet. I väntan på en ny regering hopar sig problemen. Det var många löften som politikerna lovade infria omedelbart. Föräldrar som kämpar för att få sitt barn att fortsätta andas, hur länge ska de vänta? Vad händer i Älvsbyn om kommunen inte har råd med äldreomsorgen nästa år? Alla dödskjutningar, nästan dagligen dödas en människa - vem tar våldet på allvar? Vi behöver en regering som tar ansvar för landet, inte statsministerkandidater som bara tänker på sin maktposition utifrån sitt valresultat.