Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Människor känner oro och vanmakt över situationen

Filipstads kommun har fått nog, skriver Lotta Gröning. Foto: ADOBE STOCK

Nu har Filipstads kommun fått nog, kommunen är konkursmässig, men det är lättare sagt än gjort för en kommun att stoppa all verksamhet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

30 miljoner back förra året och det blir än värre i år. Allt började 2015 med det stora antalet asylsökande. 

Sverige hade öppna gränser och Migrationsverket som upphandlade boenden till de asylsökande möblerade om Sverige. 

Den statsfinansiella strategin var solklar, att upphandla de billigaste boendena.

Dessa boenden fanns förstås i små fattiga kommuner med svikande befolkningsutveckling. De asylsökande hamnade i bruksorter som Filipstad. 

Nu när de asylsökande fått sitt uppehållstillstånd och boendena avvecklas blir det kommunerna som får ta över ansvaret för integrationen. 

Filipstad är en av många kommuner som fått det tuffa uppdraget och som nu skriker på hjälp.

”Vi håller på att byta befolkning”, säger Jim Frölander som är integrationsansvarig. De infödda flyttar och kvar blir de utrikesfödda.

Problemet är att många av invandrarna inte heller har något arbete. 

Medan arbetslösheten är strax över 4 procent för svenskfödda är den 40 procent för utrikesfödda och över 80 procent bland flyktingar utanför Europa. 

Det innebär att de som bär skattebördan blir allt färre och de som går på bidrag ökar lavinartat. 

För tio år sedan hade Filipstad en kostnad för socialbidragen på drygt 10 miljoner, i dag har kostnaderna tredubblats till 30 miljoner kronor. 

Trots att det finns lediga jobb i Filipstad är det svårt för de nyanlända att klara de krav som ställs. Många är analfabeter och de kan inte heller språket.

Nu har Jim Frölander startat en kampanj för att mobilisera andra kommuner i samma situation. Han har fått nog av att staten inte tar sitt ansvar. 

Det är inte första gången som ansvariga politiker fattar beslut utan att ta någon hänsyn till konsekvenserna. 

Ta de 9 000 ensamkommande ungdomarna som fick en andra chans att få sin asylansökan prövad. 

Beslutet togs men i väntan på asyl hade de inga inkomster. Många hamnade på gatan i stor social misär. 

Situationen för många flyktingar som fått uppehållstillstånd är sannerligen dyster, arbetslöshet, utanförskap och fattigdom. 

Politikerna som lite klämkäckt använt frasen ”öppna era hjärtan” har svikit kommunerna och brutit sitt samhällskontrakt.

Det finns ingen strategi, ingen plan och ingen vision om hur de människor som flytt från krig och elände ska integreras i samhället.

Bristen på ansvar skadar deras trovärdighet. Sverige slits sönder, människor känner oro och vanmakt över den situation vi hamnat i. 

Självklart ska vi ta emot människor som flyr, men det måste ske under ordnade former där de har en chans att bli en del av samhället.