Lotta Gröning
Sveriges beredskap är inte god, det visar den här katastrofen och det har alla tidigare katastrofer visat. Vi har en organisation i det här landet där tjänsteman styr och politikerna nickar och resultatet är att just inget fungerar.
Om Sveriges beredskap vore god hade regeringen förstått redan efter andra dagen att den lokala brandkåren tappat kontrollen över släckningsarbetet och sett till att regeringens kriskansli fungerande och fanns tillgängligt.
Om beredskapen vore god skulle ansvarig krismyndighet kunnat tänka ut ett sådant här scenario som nu utspelas i Bergslagsskogarna. Vi har fått förändringar i klimatet, fler stormar, översvämningar och värmeböljor. I Bergslagen har vi haft torka över en månad. När branden spred sig som värst och hoppade över sjöar hade vi 34 grader i skuggan och starka vindar. Vi har haft en månad utan regn, torkan var enorm, det knastrade om fötterna när vi gick i skogen. Det kan inte vara en överraskning för någon att en cigarettfimp eller en gnista från en skogsmaskin kan orsaka eldsvåda. Brandförsvaret kan utfärda eldningsförbud men inte stoppa skogsmaskiner i arbete.
I dag sitter ansvariga politiker och säger på fullt allvar att Sverige inte har sådana här bränder och därför behöver vi inte ha några stora plan som kan vattenbomba.
Men andra ord: skogsbranden i Västmanland kommer aldrig att få en efterföljare om vi ska tro på politiken. Det skulle onekligen kännas underbart om jag trodde dem. Ska de utfärda ett förbud mot skogsbränder kanske?
Så var det detta med samordningen. Här i brandområdet har kaoset varit totalt. I går fick jag, som själv bor i brandområdet, för första gången kontakt med en person från kommunen. Jag fick reda på var jag kunde hämta vatten och på vilka vägar som jag kunde ta mig till tätorten. Underbart efter sju dagar. Jag blev faktiskt glad.
Redan före branden klagade kommunerna på Krismyndigheten som har det övergripande ansvaret att samordningen inte alls fungerade. Det är exakt vad vi människor som drabbats av branden har insett. Jag ringde själv krisnumret när branden närmade sig. Höga eldslågor slog sig fram genom skogar, hus och byar.
"Vad ska jag göra", frågade jag en mycket snäll man i andra änden av luren.
"Jag har fem kilometer till branden, ska vi lämna byn?"
Han kunde inte svara mer än att han visste att det brann. Det visste ju jag också.
Jag letade febrilt vidare för att få råd. Hemsidan på Norbergs kommun hade kraschat, Sala kommun hade jour. Jag ringde dit. De svarade snällt att det inte visste något om Norberg. På länsstyrelsen hemsida stod heller ingenting.
Vi fick själva ge oss ut för att söka information. Men bland den personal som fanns tillgänglig var det ingen som visste vad som hände. Som tur var känner vi brandmännen på orten och fick rapport direkt från släckningsarbetet.
Om Sveriges beredskap vore god borde också nationella experter sett tidigt att vi behövde hjälp. Tidigt i släckningsarbetet kallades en helikopter in för att vattenbomba. Efter en dag skickades den hem igen med orden att den inte behövdes längre. Allt snack om alla helikoptrar och all extra inkallad personal kom på den sjätte dagen. Innan dess låg till och med länsstyrelsen lågt. Så snälla ni, sitt och och snacka om landets goda beredskap.
I dag är läget bättre. Jag kan känna hopp. På tisdagen tog staten över ansvaret. Försvarsministern damp ner, Reinfeldt klagade över natur- krafterna och Löfven besökte Norberg.
I går var kungen här. Riksmedia finns på plats, de befinner sig i brandens närhet, de talar med folk och beskriver katastrofen. Skönt tycker jag, det är riktigt befriande. Innan dess var det mest en skogsbrand i en fattig landsända långt från viktiga väljargrupper, ointressant för valrörelsen. Men nu har det fått århundradets största brand att bry sig om. Jag måste säga, trots att jag egentligen är skitförbannad, att det känns skönt att vi äntligen blir sedda.