Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Lotta Gröning: Man måste inte leta efter mat bland soporna för att vara fattig

Det är ju toppen att Janne Josefsson granskar barnfattigdomen, men det hade ju varit bra om han förstått att det inte går att jämföra fattiga barn i Sverige med fattiga barn i utvecklingsländer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det handlar inte om samma fattigdom, vi har ganska få som letar mat på sopstationer. Fattigdomen i det konsumtionssamhälle som vi lever i är givetvis en annan.

I Sverige och andra i-länder är du bara någon utifrån det du konsumerar. Du får din ställning i samhället efter det du har råd att köpa. Konsumtion skattas nämligen högre än arbete och hela ekonomin bygger på att vi ska konsumera. Är du avstängd från den möjligheten och inte kan hävda dig i allt som betecknas som ett "normalt liv" då är du ingen.

Skam, skuld och dåligt självförtroende präglar dessa människor och få erkänner fattigdom även om de får gå till kyrkan och be om en matkasse. Maktlösheten går nämligen hand i hand med fattigdomen. Det handlar om att ständigt vara utan pengar och dessutom ha få möjligheter att påverka sin vardag.

 

Fattiga barn i Sverige har ett utanförskap i kläderna de bär, i att aldrig få åka på en semester, att inte få julklappar eller att inte få idka någon sport. De är utanför också genom att inte kunna bjuda kompisarna på födelsedagskalas, genom att inte gå på bio eller köpa en kaffe latte. De är barn som helst inte vill synas och de får god hjälp i att vara och förbli osynliga.

Länge har vi i Sverige förnekat fattigdomen. Det som förundrar mig mest är självgodheten. Här har vi det så bra, vi är så duktiga, välfärdsystemen plockar upp alla brukar det heta. Politiker pratar med stolthet om trygghetssystemet, om allt partierna uppnått. De vägrar se revorna. Det värsta med vår fattigdom är att välfärdsstaten ofta skapat den.

Folk som lever på försörjningsstöd har väldigt svårt att bryta sig loss på grund regelsystemen. Försörjningsstödet går i arv. Socialstyrelsen har i flera år varnat och flaggat och påpekat bristerna.

 

Det mest avslöjande i Janne Josefssons reportage i "Uppdrag Granskning" i förrgår var ändå välgörenhetsorganisationernas oförmåga att förklara barnfattigdomen trots att de driver den stenhårt. Deras tafatta sätt att försvara sina påståenden, deras sätt att backa och göra pudlar var bedrövligt. De har genom detta tappat sin trovärdighet och gjort de osynliga barnen ännu mer osynliga. Vem ska nu föra deras talan?

Janne Josefssons nya grepp när han går omkring på gatorna och frågar människor om de har sett någon fattig får givetvis sina givna svar. Jag undrar om någon på allvar trott att fattiga barn i Sverige har samma ställning som i Mozambique?