Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Krisen på sjukhuset blir ett tydligt exempel

Centraliseringssjukan hotar sammanhållningen i landet och inte minst välfärdsstatens legitimitet, skriver Expressens Lotta Gröning. Foto: OLLE SPORRONG
På söndagen gick Södersjukhuset upp i stabsläge. Foto: Magnus Hallgren/DN/TT / Dagens Nyheter

Centraliseringssjukan hotar sammanhållningen i landet och inte minst välfärdsstatens legitimitet. Krisen på akuten på SÖS är ett sådant exempel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Storsjukhuset SÖS i Stockholm har infört stabsläge på grund av brist på vårdplatser. Patienter ligger och skriker på hjälp efter att ha väntat i 24 timmar. Patientsäkerheten hotas. 

Problemen kommer av den toppstyrda centraliseringsfilosofin som även styr regioners och kommuners agerande. På alla sätt centraliseras välfärden, sjukhusen ska vara stora med experter på många områden och framstående forskning – det är säkrare för patienterna heter det. Små sjukhus läggs ner samtidigt som storsjukhusen får allt längre väntetider för vård. Primärvården, som måste byggas ut för att klara de nya kraven, hinner inte med.

Samma synsätt gäller skolorna; stora skolor anses bättre för barnen, beställda pedagogiska rapporter talar om behovet av att vara omgiven av många barn och fördelen med storskalig pedagogik. En massdöd av småskolor pågår för närvarande i många av landets kommuner.

Men också andra frågor berör väljarna och legitimiteten för välfärdsstaten. När regeringen tappade kontrollen över invandringen 2015 följde Sverigedemokraternas stora framgångar. Väljarna flyr till partiet i protest och åsikter om att invandringen kostar för mycket pengar förs ständigt fram som argument. Debattklimatet förvärrades av den stora tystnaden från regeringsmakten, fördomar möttes med anklagelser om rasism, fakta som skulle kunna reta upp väljarna ytterligare förtegs.

Som självutnämnda väktare av hög moral slogs det gamla politiketablissemanget mot den onda högerpopulismen. Detta skapade både en förtroendekris och ett politikerförakt och tyvärr hos många en upplevd känsla av att invandrare prioriteras högre än andra. Situationen vi har hamnat i är mycket olustig eftersom trovärdigheten som människor identifierar med välfärdsstaten är satt på spel. 

Välfärdsstatens legitimitet bygger på ”det villkorliga samtycket”. Det innebär att välfärdsstaten ska anknyta till de sociala normer som betonar värdet av kollektiva politiska lösningar och framför allt kunna visa att dessa inte är diskriminerande eller ohederliga. Välfärdsstatens reformer och program måste alltså uppfylla kraven på ”hederlighet”. 

Välfärdsstaten kräver också samtycke av medborgarna. Det innebär att alla ställer upp frivilligt och bidrar till välfärden på olika sätt efter förmåga.

Allting bottnar i demokratin, hur den fungerar, hur den används och hur den tolkas. Men den representativa demokratin är inte längre så representativ. Det var få väljare som röstade på januariöverenskommelsen, det är få väljare som röstar på sämre äldrevård och centralisering av skolor. Det är förhållandevis få väljare som i första hand drömmer om storsjukhus när de vill ha en fungerande vård.

Väljarna vill ha frihet att välja mellan olika åsikter, inte en politisk koncensus som tvingar dem att välja mellan pest eller kolera när de ska rösta.

Välfärdsstaten är till skillnad från demokratin beroende av ett stort mått av konsensus för att överleva. Det handlar om en för alla, alla för en. När legitimiteten urholkas i olika delar av välfärdsstaten är vi inne på en mycket farlig väg.