Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Känslokalla undanflykter skapar misstro och förakt

Bilder ur dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” som hade premiär 28 september på Dplay.
Foto: GUNNAR SEIJBOLD
Foto: KUSTBEVAKNINGEN / TT / TT NYHETSBYRÅN KUSTBEVAKNINGEN

Plötsligt ändrade sig statsminister Ingvar Carlsson om Estonia.

Det kan ha varit det största misstaget under hans politiska karriär.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den 28 september 1994 sjönk Estonia till botten inom loppet av en timme och 852 människor omkom. 26 år senare hänger frågorna kvar:

Hur var det ens möjligt? Hur kunde det gå så fort för fartyget att sjunka – och varför hade ansvariga politiker så svårt att hantera situationen?

Jag kan inte annat än undra, när jag ser dokumentärfilmerna om Estonias förlisning på Dplay, om vi verkligen fått veta sanningen. Det var hårt att se filmerna, hårt att inse att döden var så brutal för så många. Jag förstår att frustrationen finns kvar hos efterlevande och förmodligen också en ångest över hur det kunde bli så här.

Den 28 september 1994 hade vi just haft val i Sverige, Carl Bildts borgerliga fyrpartiregering var på väg att avgå och lämna över till Socialdemokraterna och Ingvar Carlsson. Ines Uusmann utsågs till kommunikationsminister bara någon vecka efter Estoniakatastrofen och fick ansvaret att hantera frågan. Det var ingen lätt uppgift, sorg och vrede var på dagordningen. Hon har konstaterat i en intervju efteråt att kommunikationsdepartementet inte var den bästa organisationen när det gällde att möta en nation i trauma.

Statsministrarna, både den avgående och den tillträdande, var helt överens om vi skulle plocka upp de döda från vraket. Det var det minsta landet kunde göra för sörjande och chockade anhöriga. Men Ingvar Carlsson och hans regering spelade bort korten och det kan ha varit hans största misstag. Plötsligt ändrade han sig. Regeringens beslut blev att MS Estonia med sina döda skulle förbli i havet, ett beslut som moraliskt och psykologiskt var helt ogenomtänkt. Det var där och då som tvivlen och konspirationsteorierna startade. Märkligt nog fördes ingen diskussion om att bara bärga kroppar, det var allt eller inget som gällde.

Ett land som lämnar sina döda är omoraliskt, det gör man inte ens i krig. Men det blev värre.

Flera beslut som sedan togs omgärdades av en känsla av att regeringen inte berättade allt. Plötsligt skulle fartyget övertäckas med betong. Gravfrid utlystes och det blev förbjudet att dyka vid vraket. 

Haverikommissionen anklagades för att inte säga hela sanningen. De överlevandes vittnesmål finns inte med i utredningen. Därtill tycktes också orsaken till olyckan vara förutbestämd. Det var bogvisiret som orsakade olyckan. Flera experter, inklusive varvet som byggde Estonia, har konstaterat att det inte stämmer med hur fartyget sjönk och hur snabbt det gick. Det kom att bli många frågetecken som aldrig besvarades. När sedan de anhöriga krävde en ny oberoende internationell utredning sade den socialdemokratiska regeringen direkt nej. Mona Sahlin som i slutet av 90-talet blev ansvarig i regeringen för Estoniakatastrofen, vidhöll benhårt regeringens linje om att det var rätt att inte bärga de döda.

Efteråt ångrade hon sig. Till Expressen sa hon:

– Så illa som vi, de politiskt ansvariga, hanterade kontakterna med de anhöriga är naturligtvis ett av svaren på frågan varför såren är så djupa.

Nu krävs nya svar, när det visar sig finnas ett fyra meter långt hål i fartygets skrov. Estland vill tillsätta en egen utredning. 

Biskop Caroline Krook, en av ledamöterna i etiska rådet som regeringen tillsatte efter katastrofen, är en av många som nu funderar över vad som egentligen hände.

– Det är en sorts tvivel som reser sig i mig. Tänk om det var så? Tänk om vi faktiskt var förda bakom ljuset under de här föredragningarna, säger hon till Ekot.

Varför blev Estonias förlisning en fråga ifall om kroppar ska bärgas eller inte? Beslutet att inte bärga de döda var känslokalla undanflykter som skapat misstro och förakt. De som tvivlar på regeringens agerande kommer inte att ge sig förrän de har fått ett svar.

 

Se mer:

Ett "oh shit-moment" säger experten på vrak Linus Andersson.