Lotta Gröning

Jag är glad över
att de protesterar

Det är många svenskar som förfasar sig över att de asylsökande i protest inte kliver av bussen när de kommer fram till ett asylboende långt ifrån storstäderna. Senast det hände var när en busslast kom från Skåne till Grytans boende utanför Östersund. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu har det hänt igen. Denna gång vägrar ett 30-tal asylsökande kliva av bussen i Lima utanför Sälen.

Jag var vid Grytan och träffade både de asylsökande och personal från Migrationsverket. Då lovade Migrationsverket  personal att de bara skulle få stanna där i högst tre månader. Det var förstås inte sant. Alla asylboenden var tänkta som ett tillfälligt boende för en vecka eller två. Men redan då hade asylpolitiken havererat.

Men de asylsökande nöjde sig med svaret och gick av bussen. Många var oerhört olyckliga. De var rädda för att hamna långt från städer och handläggare som hanteras deras ärende.

I Lima är situationen annorlunda, kanske säger Migrationsverkets personal sanningen, att de kan få sitta på detta boende i minst ett år. De säger också att de är fria individer och kan skaffa sig ett eget boende. Vilket förstås är lättare sagt än gjort.

Varför protesterar då de asylsökande? Är de kräsna, stöddiga och tror att de ska få allt serverat på silverfat?

Så är det förstås inte! Många har fått fel bild av Sverige. Smugglare och andra människor på flykt berättar om Sverige som det rika välfärdslandet som har allt och där folk är vänliga och generösa. I mångas ögon står Sverige och Tyskland absolut högst på önskelistan. Här finns demokratin, solidariteten, mångfalden och tillägger jag själv, enfalden. Det sistnämnda, enfalden får politikerna stå för. De har gått ut i världen och talat om hur välkomna alla är. Vi har öppnat våra hjärtan, vi har öppnat våra gränser och vi stoppar ingen från att komma in i landet. Nu när katastrofen är ett faktum har även de politiskt ansvariga erkänt att allt har havererat. Vi kan inte på ett mänsklig sätt hantera alla dessa asylsökande. Vi skickar ut dem på vischan i för staten billiga boenden och där får de sitta. 

Vi ger lite information om vad det innebär att söka asyl i Sverige. Att de får bo på några kvadratmeter tillsammans med minst sex andra, att de tar åtminstone ett halvår, förmodligen ett år för familjer att återförenas. Att de lever på 24 kronor om dagen, att de inte har några kläder för klimatet, att de får söka jobb men att det inga jobb finns, att de är långt till Migrationsverket och det finns just ingenting att göra på dessa asylboenden.

Vi säger inte heller att många som väntar på besked bryts ner psykiskt och far väldigt illa. Vi skapar maktlöshet, frustration och till och med hat. Framför allt skapar vi ett klassamhälle vi och dem. Ansvariga politiker säger heller ingenting till de svenskar som förfasar sig över att de asylsökande har mage att protestera.

Vi har en "tycka-synd-om"–mentalitet i Sverige. Vi har också en självbild att vi är så oerhört heroiska och hjälpsamma. Detta tillsammans skapar en mentalitet att de asylsökande ska hålla käften och vara tacksamma och det har det bättre här än någonstans. Till och med tälten är bättre! De har inte någon rättighet att ställa krav. Då blir vi förbannade.

De som kommer hit för att få trygghet, funderar över var de hamnat. Jag är glad att de protesterar. Någon måste protestera över en politik som har havererat. Någon måsta säga som det är!