Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Glesbygdsbor har inget värde alls

UPPRÖRD. Vicki Söderberg vid sin brevlåda, åtta kilometer från huset i Bellonäs. I fortsättningen får hon hämta posten i Arjeplog, drygt fyra mil bort. Foto: LISA MATTISSON

Vicki Söderberg i Bellonäs känns som en ensam ropande röst i ett land som säger sig stå för alla människors lika värde, men där glesbygdsbor i verkligheten inte har något värde alls.

Dessa ”dumbommar” som väljer att bo där kan politiker behandla hur illa som helst utan att någon bryr sig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi har kunnat läsa om Vicki och Karl-Erik Söderberg som bor i Bellonäs i Arjeplog – drygt fyra mil från centralorten i Sveriges glesast befolkade kommun. Mer glesbygd än så blir det knappast.

I dag får de post två dagar i veckan till en brevlåda som står åtta kilometer från huset.

Snart är det slut med den servicen. I fortsättningen får Vicki och Karl-Erik hämta sin post i Arjeplog, dit de har 43 kilometer enkel resa.

På senare år har allt försämrats i glesbygden. Det handlar om statlig och kommunal service, om dyra och dåliga elleveranser, om en telefoni som inte fungerar, om banker som flyttar, om gatubelysning som släcks och plogning som upphör.

Vicki är arg och uppgiven, och jag förstår henne. Det finns fog för den fråga hon ställer:

”Är det bara storstäderna som ska leva?”

Värst av allt makthavares syn glesbygden som en del av Sverige. Det är en omedvetenhet som gränsar till arrogans.

Jag vänder mig särskilt till statsråd, riksdagsledamöter och myndighetschefer som har ett särskilt ansvar för att klyftorna växer i samhället. Det leder i förlängningen till att människor tappar tron på den representativa demokratin och ropar på en stark ledare och proteströstar på populistiska partier.

Det finns med andra ord hopp för Vicki och Karl-Erik i Bellonäs? Nja.

Demokrati är ett populärt uttryck, likaså rättvisa, skäliga levnadsvillkor och så det mest förljugna av allt – ”Hela Sverige ska leva”. En av dem som använder denna slogan är Håkan Ericsson, koncernchef i Postnord.

Häromåret hörde jag honom under ett seminarium i Almedalen slå fast att det centrala för Postnord är att vi ska kunna leva och verka i hela landet. Utan Postnords chaufförer, brevbärare och ombud skulle det inte finnas mycket logistik kvar på landsbygden, sa Ericsson och i efterhand är det svårbedömt om det var menat som ett hot eller ett löfte.

Digitaliseringen kommer lösa en del av problemen, men först när hela Sverige har bredband. Fram till dess borde Postnord testa att leverera med hjälp av drönare, det är fullt möjligt om man bara vill.

De fyra partier som genom  januariöverenskommelsen nu styr landet hade också löften till landsbygden: ”Vår politik ska komma hela landet till del. Både landsbygd, glesbygd och större städer ska kunna utvecklas”.

Det finns med andra ord hopp för Vicki och Karl-Erik i Bellonäs? Nja.

– Det är ett stort problem om man inte tycker att man kan bo på landet för att kollektivtrafiken inte fungerar, för att man inte kan ta sig fram, att bredband inte fungerar eller att servicen inte fungerar, sa nya landsbygdsministern Jennie Nilsson (S) nyligen i Expressen.

– Vi måste jobba brett. Att lösa en fråga kommer inte förbättra förutsättningarna. Man kommer behöva jobba med olika förslag.

Vackra ord. Men tyvärr har jag inga som helst förhoppningar på att Jennie Nilsson ska kunna göra någon skillnad i praktiken. Erfarenheten har visat att en landsbygdsminister är utan makt, inflytande och pengar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!