Lotta Gröning
Men det är inte bara i Malmö bilar brinner. I Stockholm i Husby sattes bilar i ett parkeringsgarage i brand. Två bilar var helt utbrända men majoriteten av de 47 bilarna i garaget skadades.
I Västerås är det fler bilbränder än andra större städer om vi ser till antalet invånare. Västerås har toppat den statistiken sedan 2012. Efter Västerås, följer Södertälje med flest bränder sedan Malmö, Stockholm och Borås. Det händer någon enstaka gång att polisen kan gripa någon misstänkt, men de flesta bilbränder förblir oupplösta.
Det är allvarliga brott vi talar om, jag ser det som en terrorhandling mot det civila samhället. Polisen drabbas dessutom själva. Det händer att också polisbilar sätts i brand när de är på uppdrag i de utsatta områdena.
Det märkliga är att det är så tyst från ansvariga politiker! Anders Ygeman som annars är så pigg på att prata om problemen tiger, även om han liksom alliansen krävt fler poliser i förorterna. Men trots att tidningarna är fulla av nyheter om bilbränder har tystnaden varit markant. Jag har väntat på budskapet att nu får det vara nog! Bränderna är ett tydligt uttryck för den misslyckade förortspolitiken. Polisen uppger att unga män som lever i utanförskap och arbetslöshet har en tendens att tända på bilar. Det är också ett misslyckande när det gäller att bekämpa den organiserade brottsligheten, där internationella ligor har bilbränder som hämnd.
Men att politiken har misslyckats vill ansvariga politiker ogärna tala om. Därför är vi toleranta och håller käft. Vi tror inte att medborgarna kan skilja mellan kriminella och invandrare. Majoriteten av människor som lever i utsatta områden får inget stöd. De ser sina bilar brinna upp, de upplever skottlossning och misshandel och inbrott. Ingen politiker värnar deras trygghet eftersom det skulle kunna misstolkas av ”rasister”.
Polisen utarmas. Just nu är det massavhopp inom poliskåren. Antagningskraven har sänkts eftersom bristen på poliser är så stor.
Jag har fått många rapporter från poliser som nu ger upp och slutar sina tjänster och som berättar om den desperata situationen.
Rikspolischefen Dan Eliasson agerar på regeringens uppdrag i ännu en omorganisering av polisen. Att polisen var i behov av en sammanslagning och en gemensam myndighetschef var nog alla överens om. Dessutom fick man löften om att besluten skulle decentraliseras för att motverka centralstyrning. Tyvärr blev resultatet det motsatta. Idag är det ett ”fiaskokaos” som polisen genomlider. Centraliseringen är total, verksamheter slås sönder, chefer dukar under och poliserna har inget att säga till om. Det lokala arbetet och den lokala förankringen blir lidande, det finns få poliser på plats, dåligt med infiltratörer och tjallare som behövs för att lösa många brott. Inte minst bilbränder. Eliasson centraliserar polisen verksamhet så till den milda grad att han försvårar polisens arbete i samhället. Men det tycks inte vara några större problem för vare sig regering eller riksdag. De bor inte i utsatta områden och de riskerar inte att få sina bilar utbrända.